The madness, oh the madness.

Madness: The condition of being mentally deranged.

Galen jag. Kanske är en lätt överdrift men lever definitivt i en mentalt osund period och har gjort så under en tid. Därav den extremt låga aktiviteten här på bloggen.
Otaliga är de gånger jag blivit utfryst och bortvald genom livet. Både i skolan och bland vad jag trott vart mina vänner, ung som inte längre så ung. Nu även, för första gången i livet, på en arbetsplats. Trots vanan borde jag inte bry mig. Men det tar på krafterna. Mer än vad en kan ana. Att jag dessutom dragit på mig dubbla skador i axeln och inte tränat på flera månader gör inte saken bättre. Men det är en helt annan historia.

I början är allt så otydligt och det tar tid att riktigt förstå vad det är som pågår. På ytan verkar allt gyllenbrunt och perfekt gräddat. Men under ytan bubblar och fräser jästbakterierna oroväckande fort. Risken för explosion är överhängande. Frågan är bara när, var, hur?
Ett leende ansikte på en person som avskyr dig, ni vet, lite som glasyr och vacker dekoration på en torr sockerkaka, är så förvirrande. Eller nej, egentligen inte. Jag har grymma känselspröt och avslöjar dem på direkten. Svårigheten är att förstå vari avskyn ligger, för att lösa eventuella problem. Och gå vidare. När vuxna människor inte kan stå för vad de säger eller ens är villiga att lösa ett problem finns det inget uttalat att lösa. Problemet kvarstår således.

Så kom då explosionen. Hela hösten har varit som en enda lång berg-och-dal-bana och så kom då explosionen. De senaste fyra veckorna varit bland värsta. Känslomässigt. Viktmässigt. Sömnmässigt. Ja, helt enkelt förfärligt på alla sätt. Samtidigt har jul- och nyår varit supertrevliga då jag hunnit träffa och umgås med en del vänner och bekanta men fladdret i magen stillar sig aldrig. Känslan av att vara fri, ledig och glad skiftar fortare än jag hinner blinka till närmast en panikångestattack.

Mest av allt är jag så besviken på mig själv att jag sa ja till det där jobbet i början av sommaren. Naturligtvis inget jag kan göra något åt nu men känner mig mer vilsen i livet än någonsin tidigare. Vet inte alls vem jag kan lita på, vart jag ska vända mig eller ens vart jag ska ta vägen nu.



Miss Meisters mat, som snart går in på sitt tionde levnadsår, hade förra året sitt i särklass sämsta bloggår sedan födseln. Förhoppningar inför 2016 är att åter blåsa liv i Miss Meisters mat och fortsätta dela med mig av mitt och andras vegoliv.
Nu riktar vi blickarna framåt.

Väl mött 2016

* * *

"Miss Meister's mat fans want to here from you"

Det kom ett mail nyligen, som talar om att jag inte besökt fb-sidan för Miss Meister's mat på länge. Haha, som om jag inte redan visste! Tack och lov skickar Blogger inte ut den typen av meddelanden. Hela maj har passerat utan ett endaste inlägg, trots att jag som vanligt påbörjat dryga tio stycken sedan sist. Juni verkar gå samma öde till mötes.

Efter det jag kom hem från Italien, strax innan påsk, har jag bara mått så himla dåligt. Lederna har börjat värka igen och jag har gått upp en del i vikt. Så är det gråten. I tid och otid. Vet inte riktigt vad jag ska göra just nu för att bli bättre.
Svårt att sätta fingret på en sak men förmodligen är det sommarens intåg som spökar (avskyr sommaren) samt den ångestfyllda process som lett fram till det faktum att jag nyligen sa upp mig från min nuvarande tjänst.
Josåatte, är en inte arbetslös så säger en upp sig. Galet.
Det gör ont ända in i själen att lämna mina absoluta favoritstjärnor - barnen! Jag säger bara 3-4-åringar, finns nog ingen bättre ålder i livet. Så sjukt nyfikna och underbart bubblande av berättelser (vilka dock kräver ett tränat öra för att hänga med i ;-) ).
Ja, det är väl i alla fall några av anledningarna till tystnaden här för tillfället. Att magen helt kajkat ur och febern kommer och går som den värsta guttaperkaboll gör inte heller vardagen lättare. Svårt att äta ordentligt. Hungrig men ändå inte hungrig. Magen tål knappt någonting.
Nä, bättre dagar har en haft. Och bättre dagar lär väl komma vad det lider.

Förresten, visst är det ändå sorgligt att denna enorma kunskapstörs och nyfikenhet på livet små barn har lyser med sin frånvaro hos allt för många vuxna. Vad är det som händer? När slutar egentligen människor att vara nyfiken på hur saker och ting och inte minst livet självt fungerar? Varför? Vad är det som får allt för många att känna sig nöjda? Så ovilliga att se saker ur olika perspektiv och vägrar att revidera sina redan tillskanskade kunskaper.
Så vansinnigt sorgligt.

* * *

Året som försvann

Livet har varit minst sagt omtumlande sedan mars/april förra året. I julas kom bekännelsen och jag har fortfarande inte riktigt smält det hela. Det var bland det svåraste beslut jag hittills tagit. Nyligen passerade jag 1-årsdagen på nuvarande arbetsplats. Så. När jag trodde livet inte gick att pausa mer blev det etter värre.
Väl medveten om att ni är många där ute som har svårt att förstå och sätta er in i min situation, hey, vi kände ju inte ens varandra före fejan, twitter och inte minst innan jag tog mig an Blogger dot com. Präglade av det individualistiska samhället som vuxit fram under min livstid, med starkt fokus på bara-du-vill-så-går-det-mentaliteten och positivt tänkande, så förstår jag det är svårt, för att inte säga omöjligt, för många att förstå och acceptera det finns människor som visst tar tag i sin liv och gör allt och lite till för att förbättra, utveckla och röra sig framåt.
Utan. Att. Lyckas.
Det betyder dock inte att vi inte finns.

Kanske är det förresten just därför en annan känner sig så fatalt misslyckad. För att hela samhället mer eller mindre skriker ut budskapet att om du inte når fram dit du önskar, om du är arbetslös, om du är utanför osv så beror det enkom på dig och att du inte gör och vill tillräckligt mycket.

Hur som helst. Att i över tio års tid strävat efter att bli frisk, hitta nytt yrke som är både fysiskt och psykiskt hållbart och hålla mig så smärtfri som möjligt är det obeskrivligt tungt att tvingas gå tillbaka till samma plats som gjorde mig så sjuk att jag knappt kunde ta på mig kläderna på morgonen. Det är också pga den anledningen livet fortsatt på "paus" då varje ledig minut går åt till att vila kropp och knopp för att orka gå tillbaka till jobbet nästa dag.
Det var ju precis detta jag ville ifrån.

Värt att påminna om är, jag har sagt det förr och säger det igen, vad barnen beträffar går det hur bra som helst. De är mina små stjärnor i livet. De är så glada och ivriga att de nästan spricker när de lyckas erövra den ena färdigheten efter den andra. De är små filosofer, så underfundiga och smarta och jag älskar hur de bubblar och vill berätta allt mellan himmel och jord för mig.

Men organisationen är förfärlig. Vad håller Sverige på att göra med förskolan? Varför? Gång efter annan hör jag hur "viktigt" mitt jobb är. Jag om någon vet precis hur viktigt mitt jobb är. Men arbetsförhållanden på en vanlig svensk förskola idag säger raka motsatsen. De är allt annat än hållbara. Det går inte att fullfölja det pedagogiska uppdraget på ett tillfredsställande sätt. 
Öppettider blir längre och längre vilket gör att personal jobbar mer ensam och har väldigt lite tid tillsammans.
Planeringstiden är godtycklig. Tas med andra ord när "tillfälle dyker upp" som in praktiken innebär 10 min här och där (har en tur hinner datorn starta upp)
Fikaraster existerar inte. Knappt hinner en gå på toa ens.
Barngrupper blir antingen större (storarbetslag) eller mindre. Då på bekostnad av personal vilket i slutändan ändå gör att det går 5,5-8 barn/personal. Inga smågrupper där inte.


Jag. Räcker. Inte. Till.
Nej. Jag räcker helt enkelt inte till. Till alla och allt som ska göras för att fullfölja uppdraget. Det, tillsammans med tempot, ljudnivån och alla tusen intryck en utstår dagarna i ända tär på både kropp och psyke.

* * *

Detta med att ständigt ta sig vatten över huvudet

Det är inte längre någon idé att fråga varför. Det verkar mest vara ett inbyggt fel i mig, det att jag har så lätt för att kasta mig in i saker jag inte kan. Saker jag har lite eller helt saknar erfarenhet av. Och det gäller inte bara mat och matlagning.
Jag blir så trött på mig själv. Det låter kul och nyfiken som jag är vill jag så gärna lära mig mer men så slår verkligheten till som en käftsmäll och jag inser att det är knappt om både tid och kunskap för uppgiften jag i ett svagt (eller dumdristigt?) tillstånd åtagit mig. Att jag tar mig vatten över huvudet är snarare regel än undantag.

Förrätt verkade så enkelt. Nu står jag i valen och kvalen mellan dill och dragon. Med eller utan rotselleri. Tärningar eller stavar. Buffé eller portioner (ve och fasa för det sistnämnda, jag som inte kan dekorera och pynta matuppläggningar). För att inte tala om transport! Cykla en mil med matvärdigheten i behåll?
Till råga på allt har jag fått för mig att lära mig italienska.
Hur ska detta egentligen sluta?

Trevlig måndag på er!

* * *

Chemical shit storm

Vad en kan råka på under fem minuter surf på den där internetvågen övergår mitt förstånd. Det kan till exempel vara lustiga, snusförnuftiga, dumma, finurliga "visdomsord" (går oftast under namnet tröttsamma floskler) eller som den här jag hittade i somras:

* * *

Årets bekännelse (och lila brysselkål ftw!)

Lila brysselkål ftw!

Aktiviteten här i Miss Meister's mat har varit oförlåtligt låg under årets andra hälft men eftersom jag postade mitt första inlägg i början av 2007 finns för den hungrige en hel del att rota fram ur skafferiet så länge.

Ni som hängt i mitt kök några år vet att jag varit "mellan jobb" väldigt länge. Att jag gått från praktiker, ideellt arbete och korta, tillfälliga anställningar till arbetslöshet och åter gratisarbete. Att vara människorättsvetare i denna nyliberala och marknadsfundamentalistiska era, där även nepotismen blomstrar, är inte direkt hårdvaluta.

Så. Till alla andras lycka (som nu slipper ha ett arbetslöst mähä i sin bekantskapskrets) så började jag i våras åter arbeta som förskollärare. Josåatte.
Misslyckad jag. Skäms så gruvligt över detta. Varför?

Jag. Klarade. Det. Inte.

Blotta tanken är förfärlig men ett decennium av mitt liv är i princp bortslösat. Gaaah!
Sist jag arbetade som förskollärare blev jag så fruktansvärt sjuk att jag till slut bestämde mig för att bli helt frisk igen och hitta ett för mig hållbart yrke.
Sedan dess har jag spenderat vartenda öre jag haft på sjukvård, friskvård, mer utbildning (och således ökat mitt studielån med några hundratusen) samt ägnat all tid och energi åt praktiker, ideellt arbete och andra former av gratisarbete. Jag har sökt tusentals jobb, tagit emot lika många nej, förnedrats, marginaliserats, förlorat en hel del vänner på köpet men hela tiden bitit ihop och hållit näsan (precis) över vattenytan i strävan efter ett nytt yrke.

Men förgäves. Jag kastar in handduken och erkänner mig besegrad.

Tur att det nu då finns så fina saker som lila brysselkål. Lite mindre och mer mjälla än den gröna brysselkålen. Funkar fint att strimla och ha i kall (kål)sallad, blanda i en risotto på slutet, strö över en perfekt mjuk polenta. Eller så gör en som vanligt och ugnsrostar i någon halvtimma eller så (ca 180 grader) med en skvätt olivolja, salt och en vitlöksklyfta eller två.

Vad barnen beträffar går det hur bra som helst. Älskar att varje dag mötas av alla kramar från mina små stjärnor :-) Att samtala med de små liven vid matbordet är bland de bästa stunderna på dagen. De är så underfundiga och jag älskar hur de bara bubblar och vill berätta precis allt mellan himmel och jord för mig.

Det är knappast barnen som är problemet inom förksolan. Organisationen är förfärlig. Arbetsförhållanden, bl. a. det ständiga hotet om sjukdom, personalbrist, att sällan kunna gå på toa när en behöver, okompetent personal osv, är allt annat än hållbart. Jag räcker inte till. Nej, jag räcker inte till alla och allt som ska göras för att fullfölja uppdraget. Det, tillsammans med tempot, ljudnivån och alla tusen intryck en utstår dagarna i ända tär på både kropp och psyke. 

Vackrare råvara får en leta efter.

Som nyårslöfte har jag bestämt mig för att göra ett seriöst försök att hålla igång bloggen mer frekvent under 2015 än iår. I motsats till ett tidigare nyårslöfte jag fullföljde (med bravur!) ska jag nog försöka dricka lite mindre bubbel under nästa år.

Väl mött, tjugohundrafemton!

* * *

557 olästa inlägg

Det är nästan svårt att minnas sist jag var så trött som nu. Förmodligen var det i vevan då värken var som värst för ca 13-14 år sedan, och jag på allvar tog tag i mitt liv. Förändringarnas tid låg framför fötterna på mig. I åratal har jag på egen hand kämpat för att bli frisk, eller i alla fall hantera värken och ändå leva och fungera drägligt, och målmedvetet satsat på omskolning, tränat och gjort allt jag mäktat med för att komma framåt i livet och klara mig själv.
Till. Ingen. Nytta. 

Sedan början av februari i år hände något med mitt allmäntillstånd. Toktrött. Känner mig mer eller mindre likgiltig för allt och alla. Har varken lust eller inspiration till att fixa och dona i köket, oavsett det handlar om matlagning eller växter.
Orkar inte mer.

557 olästa inlägg.
Plus alla de boggar jag gärna läser som inte ens finns med på just den sidan (fn Bloglovin). Och det bara på en vecka eller två. Hur ska jag orka med allt jag vill göra.

* * *

Fast med bottenskrapet.

Jag såg den komma. Med ena foten innanför dörren till vad som kan vara världens största infektionshärd (aka förskola) och min största fruktan var ett faktum. Som fast i en bottentrål vevades jag sakta in i fördärvet. Men vad där? Ett stort hål i maskorna och jag såg min chans att bli fri. Men ack, jag vart för tjock och fortfarande fast med bottenskrapet.
Och med feber dessutom.

Jag har på alla tänkbara sätt ägnat över tio åt att bli frisk, slippa ledvärk och hitta en fungerande vardag för mig. Det har handlat om allt från klassisk (kinesisk) medicinsk sjuk- och friskvård och förändrad kosthållning till meditation, intellektuell förkovring, ett annat sätt att se på världen och en massa andra saker därimellan. Med åren har det givit resultat. Idag är jag ytterst sällan sjuk och min kropp blir starkare och starkare. 

Men.

Det händer såklart att jag blir förkyld. Då och då. När det händer får jag panik! Allt bagage rullar fram och knackar mig i ryggen. Det är som värken är värsta scouten och alltid redo att åter ta kroppen i besittning.
Gah!

This too shall pass.

* * *

Välkommen du nya år!

Med risk för att låta som om det var jack i skivan tycker jag nouruz (norouz, noroz, norooz, nowruz m.fl. stavningar) är så himla mycket trevligare att fira nu än nyår mitt i mörka och kallaste vintern. Det känns mer rätt nu, att ett nytt år tar sin början. Dessutom började min egna tideräkning vid den här tiden på året. Med det inte sagt att jag gillar årstiden våren, vilken ofta är detsamma som ångest. Jag trivs oändligt mycket bättre mentalt under hösten, när färgerna i naturen skiftar från grönt, till gult, guld, rött och ja det är som ett gratis fyrverkeri och luften blir lättare att andas.
Men allt har sin tid.

This too will pass.

Förra året hade jag gjort ett eget litet nyårsbord. I år har känslan av nyår inte infunnit sig. Hela februari och mars hitintills har varit ett enda långt töcken och jag har till exempel missat att starta vetegräset i tid. Än så länge är det bara några enstaka centimeterlånga gröna strån som hunnit upp.
Förra året var också året då vi hoppade över elden en marschall, brände det gamla och önskade oss goda saker för året. För en del av oss har bevisligen en och annan önskan gått i uppfyllelse (nedkomst beräknad senare i vår). Andra inte.

Egentligen gillar jag idén av nyårsfirande, årliga bemärkelsedagar, jubileum och andra livshändelser att uppmärksamma men tycker samtidigt de är ångestfyllt. Kanske är det bara vi misslyckade som känner så. Vi utan något betydelsefullt att fira, utan några extra betydelsefulla att fira med. Varje år som passerar blir snarare en påminnelse om det torftiga. Det misslyckande och den närapå obefintliga förmågan att vara människa i dagens samhälle. Ännu ett år utan någon större mening. Att leva livet som på konstgjord andning, ständigt kontrollerad, och under stark ekonomisk press, är som att sakta, sakta kvävas. Det är som att insidan av kroppen går sönder lite mer för varje dag som går och det är bara en tidsfråga innan den imploderar. 

Kanske kommer det till slut visa sig vara livet allra största löng - hoppet. För det vet vi ju att det är det sista som överger människan. Till vilken nytta kan en undra. Om det en hoppas på ändå aldrig kommer hända, innan det är försent.

Har tidigare skrivit om norooz 2008, 2010, 2011 och 2013.

* * *

Amerikanska pannkakor, down memory lane.

Skriv ner dina bästa recept!

Kanske är det åldern. Kanske är det våren och påminnelsen om att livet kom av sig och närapå helt slutade utvecklas. Vad vet jag. Faktum är att jag är så fruktansvärt nostalgisk just nu. Längtar nästan ihjäl mig 20 år tillbaka i tiden, då jag bodde i USA. För första gången vill säga. Så lite jag visste då. Så mycket jag litade på livsprocessen. Så många konstiga, eller snarare rosaskimrande, föreställningar om världen och livet jag hade då.

Eh, olivolja eller margarin? 

Inför resan satte jag ihop ett litet recepthäfte. Fråga mig inte varför men allra först skrev jag ner Amerikanska pannkakor. För att vara på den säkra sidan. Tänk om de inte fanns recept på amerikanska pannkakor i Amerika?
Yeah, right. 

 

Så följer recept på bl. a. kanelbullar, Styrsöbullar, semlor, (rabarber)paj och naturligtvis kladdkaka. Varje recept har fått celsiusgraderna omvandlade till Fharenheit och längst bak i häftet har jag konverterat ett par amerikanska mått som ounce (oz)  och cup och vice versa.

Välanvända sidor!

Väl på plats visade det sig att mitt recepthäfte inte kom till mycket användning förrän i slutet, då jag bodde hos avlägsna släktingar i Seattle, WA. Däremot har det blåa lilla recepthäftet hängt med ett par decennier här hemma.
Det händer då och då att jag steker pannkakor av olika slag, tror jag har minst fem, sex stycken olika varianter bland bildmapparna, men inte så ofta som jag vill. Det finns nämligen ingen fläkt i mitt nuvarande kök. Till skillnad från de grönsaker som steks varje dag lämnar pannkakor, och vegetter också för den delen, kvar ett rätt kvalmigt och långvarigt matos. Inte gott att sova i.

Bilderna på de amerikanska pannkakorna i detta inlägg är tagna 25 januari 2008! Pinsamt nog kan jag inte hitta något inlägg i Miss Meister's mat med dem. Inte ens bland alla utkast jag har drällandes. Dock har jag namngivit dem och de kom till under min första bekantskapstid med kastanjemjöl. Exakt recept finns ej men utgår från det på bilder ur recepthäftet ovan och bytte ut hälften av vetemjölet med kastanjemjöl och blandade dessutom riven zucchini i smeten (inte helt otippat då jag samma dag bilderna togs bloggat om muffins med just kastanjemjöl och zucchini i).

Till skillnad från i USA där pannkakor ofta ses som frukostmat är jag trots allt mer van vid pannkakor som fika, efterrätt (efter torsdagssoppan!) och fredagsmys. Helt enkelt lite mer av kalasmat än frukost och går därför idag under taggen lördagsgodis.

Trevlig helg!

* * *

Sån är det

I en trädgård långt borta

Det är inte förrän i efterhand en vet om så kallade avgörande händelse i livet varit just avgörande, trots att de i stunden verkat just avgörande. När jag åter satte fötterna på amerikansk mark, något jag längtat efter sedan sist (1994) och idag för fem år sedan vaknade upp till en alldeles förförande vacker plats på jorden så trodde jag det var ett livsavgörande ögonblick jag upplevde. Som en vattendelar; livet före och efter. Glädjen över att ha ett jobb var stor och förväntningen inför framtiden omåttlig. Idag har jag en helt annan inställning till livet och tillvaron.

Numera finns en Whole Foods Market även i SB,
(här dock på besök i LA, on 3rd & Fairfax)

Idag minns jag konstigt nog 2009 års första hälft mer än dess andra hälft. Ja, jag minns månaderna i Santa Barbara mer än samma period 2011 hemmavid.
Kanske inte så konstigt ändå. Sinnerna var både vidöppna och på helspänn. Nytt jobb, nytt hem, nya människor, nya rutiner, ny miljö på alla tänkbara sätt.
Att en vanligtvis mörk och kulen januaridag plötsligt befinna sig bland palmer, husväggar klädda av cerise bougainvillea, apelsinträd i var och varannan trädgård, med solsken från klarblå himmel och ett underbart klimat kan få vilken svensk västkustbo tro en hamnat i paradiset. Trots att både halsduk och jeans fanns nära till hands gick jag varje dag barfota i mina flip-flops!

Fikonträd på väg till banken

Precis innan det var dags att resa hem igen så blommade de finaste träden av dem alla. Ja men ni förstår, ett träd modell större - ej att förvexla med blåregn, fullt av lila blommor!!! Alltså nån dag ska jag ha egen trädgård med sådant träd i. Har inte den blekaste aning om vad trädet heter men jag älskart. Syrener, släg er i väggen.

Var det paradiset jag hamnat i? Naturligtvis inte. Det är lätt att förblindas av skönhet och det exotiska. Efter en tid då en synat sömmarna växer en annan bild fram. Mindre smickrande. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Särskilt inte där det är så tort och brinner som fnöske. 

Solsken bakom brandrök

Här har jag skrivit om Jesusita Fire, branden som bröt ut 5 maj 2009.

Sån är det. Livet blir inte alltid som en tänkt sig. Och tur är väl det! Själv hade jag i så fall aldrig fått uppleva Santa Barbara som mitt hem. Aldrig fått njuta av alla fantastiska enorma ekoaffärer som t ex Trader Joe's, Lazy Acres och Whole Foods Market. Förmodligen inte lärt mig norska så bra och jag hade aldrig fått vara med där det hände, då A(H1N1)-utbrottet i april 2009 skenade iväg. Mitt i hårdpluggandet inför tentorna och bara ett par veckor innan Jesusita Fire ställde allt på sin spets.
Tänka sig, här slutar vagnarna gå för 5 cm snö...

* * *

Livet utan dator

Numera död

Det är ungefär som när jag hade inbrott. Lite så är det med kraschad dator. Höstens ansökningshandlingar är förlorade. Om det är på gott eller ont vet jag inte men jag har kommit att leva stor del av mitt liv via nätet så jag känner mig närapå helt avskuren från omvärlden. Många förlorade timmar i den sociala låtsasvärlden. Allra värst är ändå alla bokmärken i webbläsaren som är borta. Jag som nyss gjort mappar, rensat och organiserat dem.

Tji fick jag.

En av de röda juldagarna, då Af höll stäng och jag inte kunde skicka iväg några ansökningar, såg jag (ironiskt nog) en dokumentär på Kunskapskanalen där programledaren Kjell Eriksson letade upp De bortkopplade. Tydligen finns det över en miljon "bortkopplade" svenskar. Är det ett problem? Hur klarar de sig? Intressant och reflektionerna lät inte vänta på sig.

En sak slog mig. Tagentbordet. På gymnasiet hade jag maskinskrivning på schemat. Som betygsatt ämne. Vad är det värt idag? Nada. Alla förväntas kunna hantera ett tagentbord Men alla kan inte det. Förstår inte varför bokstäverna sitter "huller om buller" eller vad Ins, Del och div. pilar (t ex shift och enter) betyder och måste stirra stint på tagenterna istället för på texten som skrivs. Det kan verka som att jag är från stenåldern då en annan när det begav sig satt med skärm över händerna och knapprade på en livs levande skrivmaskin, Klockade tiden det tog att skriva en text så felfritt som möjligt. Ingen tid för Tipp-Ex ens. 

Jovisst går det att leva utan (egen) dator och internet. Känns bara lite som att steget till Medeltiden är närmare än steget till den moderna tidens tjugohundratal vi nu befinner oss i. Knappast renässans på gång i mitt liv.
Kan inte påstå jag fått "ledig tid" heller. Snarare tvärtom. Det är omständligt och otroligt tidsödande att försöka omskapa och skriva cv+ansökningsbrev för hand, cykla fram och tillbaka till Af:s kontor för renskrivning m.m. Till skillnad från många förfördelade med julledigt tillåter jobbet som arbetssökande aldrig semester och vila. Akrivitetsrapporten ska in nu i januari och ve och fasa om jag inte har minutiöst omfattande jobbsökaraktivitet att rapportera. Och ingen torsdagsfika får en här på af.

En vanlig torsdag på GU, hösten 2012

* * *

Drömfabriken slår till

Förresten, lyssnade på Vinter i P1 häromdan och jag säger bara Fredrik Lindström. Lyssna bums!
Läs gärna också boken Lyckliga i alla sina dagar, av Nina Björk, vilken han bl. a. refererar till i programmet.
Har försökt klistra in en ljudlänk av programmet här men vet inte om det är blogger som trilskas eller vad? Resten av inlägget kajkar ur hela tiden. Raderna hoppar sig och jag blir inte klok på hur göra så det fungerar som det var tänkt.

Med tanke på allt han pratar om fylls huvudet av funderingar kring just julen, värmen, överflödet, ensamheten, givmildheten, tvång, orubbliga traditioner och allt det motsägelsefulla som nu råder. Tankar om välgörehet. Julen - tiden på året då de flesta har spenderbyxorna på. Samtidigt som de fattigaste och ensamaste blir än mer fattiga och ensamma. "Familjen" tar huvudrollen. Märkligt nog är det dem som har mest och flest som skriker högst, "pengar spelar ingen roll - famljen betyder allt".

Yeah, right.

Som om de ens visste hur det var utan.

Keep smiling.

Precis som Nina Björk skriver i sin bok är jag (om än motvilligt) indoktrinerad av vår tids förmodligen största drömfabrik - Disney - och drömde mig på juldagen bort till en annan värld, helt bortanför min krassa verklighet, med hjälv av min absoluta favoritklassiker från 1950. En dröm ger åt tanken vingar. Den blir verklig då, säger Askungen.  
Vill ni förresten veta en hemlis?

Drömmar säljer. 

Drömmar säljer stort. 

***

Träningens helande kraft, del 2

"Mitt träd" 1 okt 2013,
ett minne blott i gråa novembermörkret

Så var det mer träning. Uppförsbacken jag mötte efter konvalescensen (från årets andra operation) är sedan länge avklarad. Ta mig tusan om jag inte också börjar få tillbaka benmusklerna från den gamla goda Taekwon-Do-tiden. Har dessutom vågat mig på ett par joggingrundor. Igen. Till skillnad från alla tidigare gånger har skadan inte gjort några nämnvärda ljud ifrån sig. Än.

I del 1 skrev jag bl. a. om att jag ofta stöter på patrull angående hur mycket jag tränar. Sanningen är den att jag, efter konstens alla regler, fokuserar jag på det jag har. Nämligen träningen. Tror inte jag haft sinnet i behåll, eller ens levt idag, om jag inte tränat. Då jag knappt innehar några vuxenpoäng* att tala om så fyller träningen ett stort hål. Det är genom den jag får energi. Genom svett och flås får jag utlopp för mycket frustration och ilska över saker jag inte själv har någon kontroll över. Med träningen kan jag för en timma eller två glömma allt annat omkring mig och bara fokusera på att manövrera min kropp. Saknar dock Taekwon-Don oerhört mycket.

Att sparka på säck eller tjock mits är otroligt effektivt för välbefinnandet och riktigt humörhöjande. Även om det tog många år, kom jag till och med att gilla sparringen. Det känns knappast naturligt för mig att slås men som med det mesta i livet blir en bättre på just de en övar på.
I Taekwon-Do är det omöjligt att tänka på annat än just Taekwon-Do. Så mycket teknik på alla sätt och vis. För att inte tala om vilken kroppskontroll som krävs. Bland annat för att inte skada medtränarna men främst för att göra teknikerna så perfekt som möjligt. Ett tul är lite som en dans, med bestämda steg och rörelsemönster, knutna händer eller öppna (knivhand) och till och med bestämda vinklingar på händer och fötter. Det går verkligen inte att ha tankarna på annat håll samtidigt. Jag har (tack och lov) med mig mycket av samma koncentration när det kommer till träning på gym och i de gemensamma klasserna.

Genom träningen får jag möjlighet att uppleva känslan av att gå framåt. Känslan av att utvecklas. Jag lär mig hela tiden nya saker. Resultatet av träningen, som t ex kondition och muskler, är färskvara och kräver ständigt underhåll. Vid mer eller mindre ofrivilliga uppehåll blir det därför till att börja om på nytt igen, vilket emellanåt känns rätt så tradigt. Som att stå och stampa på samma plats. För att inte fastna på samma plats och tröttna hittar jag alltid nya utmaningar. Det kan vara att orka jogga uppför långa trappor, lyfta tyngre, göra fler burpees på en minut än veckan innan för att inte tala om att klara av att stå länge i Bakasana (kråkan) i yogan. 

Biomekanisk spark. Bild lånad från ITF Europe

Jorå, sakta men säkert börjar det gå åt rätt håll igen. I flera år har jag inte kunnat träna fullt ut, vilket är oerhört frustrerande. Men i höst har jag alltså kunnat lägga på mer vikter, gå på de lite tuffare passen än tidigare och så har jag de senaste veckorna också joggat ett par gånger/v. Jag kommer aldrig bli som min nya idol, Frank Medrano, men kanske, kanske kommer jag kunna göra en twimyo bandae dollyo chagi (bilden ovan) och andra goa sparkar igen.

För dem som har jobb, djur, barn, partner osv sticker det väl i ögonen och det kan säkert vara svårt att förstå, särskilt då uppfattningen om att jag har eoner av ledig tid att fördriva med allehanda latmansgöromål är vida spridd. Som att jag har tid att göra allt alla dem med jobb, barn, familj m.m. aldrig hinner göra. Åtminstone inte regelbundet.
Du är mer än välkommen att byta tillvaro med mig.
Det är bara att logga in dig, med ditt BankID, på kontrollmyndigheten (som egentligen heter något annat) och där minutiöst redovisa din senaste månads jobbaktivitet. Var, när, hur.

För varje hundra jobb du söker följer hundra nej. Har du tur får du meddelandet: Tack för visat intresse men vi har valt att gå vidare med annan sökande. Du kommer bli utskrattad av rekryterare, ifrågasatt varför du söker ditten och datten av vissa, precis som andra kommer ifrågasätta varför du inte fokuserar på ett område. Misstankar om att du har ett riktigt uselt CV och egentligen är en av de mest underliga människorna som absolut ingen vill ha att göra med lurar ständigt runt hörnet.
Utöver detta kommer du också få all (o)möjlig kritik för dig som person, för din bakgrund, dina utbildningar och tidigare jobb, för ditt val och vilja att förbättra för dig själv för att bli frisk samt ständigt få höra hur enkelt allt är, bara du vill. Tillräckligt. Mycket.
Det är bara att...
...göra si eller så.
Så välkommen du, att testa på hur det är att leva som arbetslös i dagens Sverige.

 ***

*Saker/tillstånd i livet som idag räknas mer till ett så kallat vuxenliv än vad ålder gör, t ex barn, jobb, partner, kreditkort, huslån, bil osv. 

Träningens helande kraft. Del 1

Trots att detta inlägg påbörjades en gång för så längesedan gäller fortfarande detsamma. Då efter en tids förkylning och nu operation.
Jag avskyr nämligen att vara sjuk. Lederna värker nätterna igenom och jag kan inte träna. Då liksom nu. Förutom en rätt lång och urtråkig konvalescens från årets andra operation, är det frånvaro av träning som varit absolut värsta pärsen. Särskilt då jag dagen innan operationen gjorde årets 198:e pass på gymmet. Gah, så nära 200; ett av delmålen för i år. Nu har jag förlorat flera veckors träning och målet för i år är redan förlorat. Förutom alla tankar och grubblerier om eventuell cancer, det faktum att jag med all sannolikhet aldrig kommer få barn och ja, helt enkelt en del existentiella ifrågasättanden, så har träningsförbudet med påföljande värk och stelhet i kroppen med andra ord varit nästintill outhärdligt. Nu väntar en tuff uppförsbacke.

I veckan gjorde jag äntligen mitt första pass på gymmet igen. Gick ut hårt och kastade mig in i veckans enda BodyCombat-pass med efterföljande BodyBalance. Sedan var det Piloxing och SomaMove men förvånansvärt nog var det först nu, efter lördagens BodyPump (första på sex v) och efterföljande CyclingPulse (första på 18 v!) som träningsvärken gjorde sig påmind. Med bestämdhet.

Inte sällan får jag höra att jag tränar så mycket. Till och med f ö r mycket. Visst. Jag spenderar många kvällar och helger med träning. Det går även åt en hel del tid, utöver själva träningstiden. Ska jag upp tidigt och träna nästföljande dag betyder det att jag dagen innan behöver äta ordentligt, inte kan stanna uppe hela natten, dricka mycket vatten och gärna också avstå från alkohol (ja, en är ju inte tjugo längre) Många välpackade ryggsäckar och matlådor ska förberedas osv.
Så ja. Jag planera och styr upp mycket av min tillvaro kring träningen. Och?
Jag är på intet sätt smal, stark eller särskilt vältränad för det finns mycket i min kropp och knopp som sätter stopp för det. Då jag för över tio år sedan hade svårt att klara av så enkla och vardagliga saker som att klä på och av mig, knappt kunde hålla i tandborsten eller ens en penna för att signera kvitton, på grund av ledvärken, så betyder träningen i stort sett allt för mig. Inte minst när jag inte heller har något jobb att gå till. Så, när jag nu inte har några så kallade vuxenpoäng (t ex relation, lönearbete, barn, bil, pensionsspar, ica-kort m.m.) i mitt liv så kan jag väl i alla fall få träna ifred?
Om inte så har i alla fall jag 1000 gånger heller träningsvärk än ledvärk. Och jag gör bra mycket hellre benpressar än ligger på soffan och petar navelludd.

Så muskler, nu är det dags att vakna till liv igen och börja jobba på allvar. I veckan väntar många nya träningspass!

Nu kör vi!

***

1002

Det ena leder till det andra, som leder till det tredje, som i sin tur leder till det fjärde och så där håller det på. Ett ständigt återkommande tema för både mig och Miss Meister's mat. Dessvärre har mina tankekedjor allt som ofta sådan hiskelig fart att jag på intet vis hinner med att följa upp dem rent praktiskt. Det är nämligen inte min mening att börja rubricera varje bloggpost med siffror.
Men.
Det bara bubblar upp fler reflektioner som jag gärna vill reda ut.

Otal gånger har jag genom åren nämligen funderat över bloggens vara eller icke vara. Så passera åren obarmhärtigt förbi i alla fall och här är jag. Still standing, som man säger.
Precis som bion avslöjar är detta en matblogg fylld med enbart vegomat. Trots att jag själv inte är någon fullfjädrad vegan är maten mestadels helt vegan. Men att enbart spotta ut recept varje dag var aldrig tanken med bloggen. Det finns oändligt av det redan. Recept alltså.
Hur mycket jag än hänger här på nätet, företrädesvis bland andra matbloggar och matbloggare, så är min främsta matinspiration fortfarande kokboken. Eller snarare kokböckerna. Det är dem jag bläddrar i och låter mig lockas. Det är i dem jag letar efter grundrecept till en sås, till marmelad, till koktider och så vidare. Sen modifierar jag, mixar och byter ut ingredienser, tillsätter nya smaker och så vidare.

För mig är mat så mycket mer än bara råvaror och övriga ingredienser som enligt ett visst mönster (recept) sätts ihop för att således bilda den för dagen inmundigade måltiden.
Så oändligt mycket mer.

När jag nu då, till mitt tusende inlägg, fick frågan av Ann-Louise; Vilket är ditt favoritinlägg undrar jag?:) startade naturligtvis än fler tankekedjor och det är så galet mycket jag skulle vilja hinna med att skriva och berätta om genom Miss Meister's mat.

Vilken bra fråga, Ann-Louise! Tusen tack!

Fast, hur är det ens möjligt att välja bland tusen poster? Och gäller frågan om vilken mat jag lagat som jag tycker är allra bäst om? Eller är det rent stilistiskt vilket inlägg jag gillar mest? Eller, ja vad. Inatt tog jag mig en ordentlig funderare och har kommit fram till att det inte är en alldeles lätt fråga att svara på.

Som jag skrivit tidigare år är jag varken professionell kock, receptmakare, matskribent eller bagare, ens med ambitioner att heller så bli (trots att jag en gång för många år sedan sökte in på bagare- och konditorutbildning, fast det var nog bara ett desperat sätt att komma ifrån min dåvarande sjuka arbetsplats). Jag är helt enkelt bara en privatperson som gillar att stå vid köksbänken och där, så mycket det går, från grunden förbereda och laga mat.

Märkligt nog, kan tyckas för en matblogg, är det mitt inlägg om mat och mänskliga rättigheter som jag gillar allra mest i Miss Meister's mat. Tätt följt av alla inlägg jag skrivit om vatten och konsekvenser av vattenbristen i världen, mitt första längre och forskande inlägg om bananer och faktiskt detta om (o)pastöriserad apelsinjuice. 
Med andra ord inga inlägg med recept.

Rostad paprika goes O'keeffe

Det är omöjligt att välja ut min absoluta favoriträtt. Så fort jag tänker på en grej så dyker någonting annat upp. Dock är jag särskilt nöjd med mitt första bidrag till Paper Chef  då jag är ovan att använda engelskan i skrift och faktiskt fick ihop ett inlägg till slut (kan dock ha att göra med att jag vann den omgången) vilket ledde till flera engelska inlägg. Och till sist, om jag ska välja ut en grej som hänt under tiden jag bloggat så är det detta med att själv rosta paprika! Jo, det är nog "ingrediensen" - rostad paprika - över alla som verkligen förändrat både smak och utseende för mina annars rätt så vanliga och intetsägande matlagning. Och upptäckten av svart kardemumma.

Och här slutar jag. För nu måste jag äta mat innan jag trillar av stolen av hunger.

Vilket är förresten ditt favoritinlägg?

***

1000

Som Blogger, en matbloggshubb

Ett tusen.
Tusen gånger har jag idag klickat på "Publish" i Miss Meister's mat.
1000.

Smaka på den.

Vet inte riktigt vad jag väntade mig den dagen för nära sex och ett halvt år sedan då jag postade mitt allra första inlägg i min matblogg. Var det en tillfällig fluga? Ett roligt tidsfördriv mellan träning, praktiker och alla arbetsansökningar?
Skulle min mat någonsin räcka till som material för att hålla matbloggen levande? Och framförallt, skulle jag någonsin få någon som klickade sig hit?

Allt och inget har hänt sedan dess.

Förlaga, första bildloggan till Miss Meister's mat 

På återseende!

***

Hur beter vi oss egentligen i mataffären?

Bild lånad av Sveriges Radio Dalarna, Scanpix.
Kassakön - ett ställe där djungelns lag gäller.

Övertygad om att jag knappast är ensam om att ha pustat och stönat längst kassakön i mataffären har jag ändå ett par invändningar till detta i mitt tycke ofog så många ägnar sig åt. För hur beter vi oss egentligen i mataffären? Eller snarare framme vid slutet av besöket och den beryktade kassakön?
Jag har vänner och bekanta som arbetar i kassan och att höra deras historier om hur folk beter sig gör mig ledsen. Fy, så otrevliga människor kan med att vara. Det är inte utan att jag därför log när jag i veckan läste denna notis om hur en kassör på Sainsbury's i London vägrade serva en kund som var upptagen att tala i mobiltelefonen medan hon handlade.

Frustrationen har minskat radikalt på senare år och jag dristar mig till påståendet att jag faktiskt besitter långt högre kassakötålamod än många andra medköare. Eller så är det nog snarare så att jag hittat bra sätt att hantera de inte sällan långa kassaköerna utan att demonstrativt himla med ögonen, stöna högt, knuffa med kundvagn/korg/barnvagn på framförvarande person och så vidare. Jag passar på att andas, träna tålamod och uthållighet, filosoferar över livet och inte minst fundera ut eventuella matkombinationer att laga när jag kommer hem.
Och vips är det min tur.
Däremot har jag oerhört svårt att riktigt hantera bakomvarande personer som slänger upp sina varor, gärna innan jag gjort dito, och som är så otåliga att de inte ens ger mig fysisk plats att stå vid kassan och betala. En del står till och med och trycker mot kroppen/ryggsäcken och vägrar backa.

Tagga ner!

Med anledning av notisen (länken ovan, ej blildlänk) publicerade The Guardian en kommentar med en slags etikettlista om hur man bör bete sig i mataffären. Kul. Men när ämnet nu är på tapeten kan jag ändå sakna ett par mer väsentliga saker som t ex det där med att bokstavligt talat rulla kund- och/eller barnvagn i personen framför dig i kön - utan minsta reflektion/ursäkt. Personligen avskyr jag folk som sticker ner sina kladdiga fingrar i div nöt- och/eller godisburkar och smaskar på. Så ohyfsat. För att inte tala om de nya små dragkorgarna vilka inte sällan dras och placeras så de blockerar gångarna. Ja, det är bara en tidsfråga innan någon kommer snubbla och bryta benen p.g.a. dem. Sanna mina ord. Och ja, visst är det riktigt nonchalant att prata i mobilen när du ska betala. Hur svårt kan det vara att faktiskt ägna personen i kassan din uppmärksamhet. Det är ingen maskin som sitter där!

Klippt från The Guardian's kommentar: 

1. A trip to the supermarket is an out-of-body consumer experience, best attacked alone and with your brain on standby. That's why it's OK to ignore people you know or, if need be, to hide from them. This is actually a courtesy, so don't be offended when someone does it to you.
2. If you must chat with a neighbour or acquaintance, keep it brief and don't stop moving forward. If you're standing still, you're in the way.

3. It's fine to accept a free sample of some horrible new cordial, or a bit of cheese on a stick, but bear in mind that the person handing them out does not value your opinion. He's just there to stop you taking too many.

4. It's important to say "Thank you," when the person ahead of you in the queue places a divider on the belt between your shopping and hers, but eye contact is by no means mandatory. You're shopping, not speed-dating.

5. There is nothing arch in the way the robotic female voice at the self-checkout bay keeps saying: "Approval needed." She doesn't care how much wine you're buying, so don't talk back.

6. Occasionally an exotic or unfamiliar item will confuse a new checkout employee. You may choose to see this as an opportunity to indulge in some quiet middle-class self-loathing, but the person behind you – me – is in a hurry. Under the circumstances it's OK to say: "It's fennel."

7. No matter how many times you've been asked it, it is not acceptable to answer the question with the words: "No I do not have a fucking Nectar card."

Hur beter du dig i mataffären och kassakön? 

***

Gigantisk sötpotatis och andra meningslösheter

Gigantiska sötpotatisar

Har drabbats av plötslig prestationsångest. Tusen saker snurrar runt i skallen. Mat i kvadrat, tankar och idéer om alla de där oskrivna böckerna, saker jag borde ta tag i (vind/skrubb/överfulla garderober/fotoalbum) nu när jag ändå inte har något jobb att gå till (trots att det är ett heltidsjobb att söka jobb och rapporteringskravet till af hänger över en som en hundrakilos sandsäck), ångesten över att vända och vrida på varenda krona, formuleringar om mig själv i ännu fler ansökningsbrev och så mycket mer.
Jag försöker fokusera men allt bara fladdrar förbi mig hela tiden. Medan jag läser en text tänker jag på vad jag ska laga till nästa bloggträff, hur jag ens ska ha råd med den och kommer varken ihåg vad jag just läst eller vet vad jag ska laga. Så öppnar jag bloggen för att producera ett inlägg varpå jag inser att säkert hälften av de i runda slängar 100 utkast är tankar och funderingar kring själva bloggandet och bloggens existens, kring livet, arbetslösheten och samhällets attityder mot arbetslösa, om matproduktionen i världen, om orättvisor och utarmning av människor världen över. Allt vilket kräver både tid, efterforskning och koncentration för att få ihop till presentabla texter.

Köpte nyligen en sötpotatis som vägde över 700 gram. Galet. Sötpotatis på anabola. Mer än så behövs inte för att jag ska gå igång och börja fundera över om det är normalt? Trots att vi på senare år vant oss vid sötpotatisen är det ingen rotsak vi odlar här och jag vet egentligen inte hur den förväntas se ut. Är de pumpade med växtnäring eller inte? Hur kan jag få reda på det? Var ska jag börja? Spelar det någon roll?

Är det bara jag eller finns det fler matbloggare där ute som funderar på detta viset tro?

***