The madness, oh the madness.

Madness: The condition of being mentally deranged.

Galen jag. Kanske är en lätt överdrift men lever definitivt i en mentalt osund period och har gjort så under en tid. Därav den extremt låga aktiviteten här på bloggen.
Otaliga är de gånger jag blivit utfryst och bortvald genom livet. Både i skolan och bland vad jag trott vart mina vänner, ung som inte längre så ung. Nu även, för första gången i livet, på en arbetsplats. Trots vanan borde jag inte bry mig. Men det tar på krafterna. Mer än vad en kan ana. Att jag dessutom dragit på mig dubbla skador i axeln och inte tränat på flera månader gör inte saken bättre. Men det är en helt annan historia.

I början är allt så otydligt och det tar tid att riktigt förstå vad det är som pågår. På ytan verkar allt gyllenbrunt och perfekt gräddat. Men under ytan bubblar och fräser jästbakterierna oroväckande fort. Risken för explosion är överhängande. Frågan är bara när, var, hur?
Ett leende ansikte på en person som avskyr dig, ni vet, lite som glasyr och vacker dekoration på en torr sockerkaka, är så förvirrande. Eller nej, egentligen inte. Jag har grymma känselspröt och avslöjar dem på direkten. Svårigheten är att förstå vari avskyn ligger, för att lösa eventuella problem. Och gå vidare. När vuxna människor inte kan stå för vad de säger eller ens är villiga att lösa ett problem finns det inget uttalat att lösa. Problemet kvarstår således.

Så kom då explosionen. Hela hösten har varit som en enda lång berg-och-dal-bana och så kom då explosionen. De senaste fyra veckorna varit bland värsta. Känslomässigt. Viktmässigt. Sömnmässigt. Ja, helt enkelt förfärligt på alla sätt. Samtidigt har jul- och nyår varit supertrevliga då jag hunnit träffa och umgås med en del vänner och bekanta men fladdret i magen stillar sig aldrig. Känslan av att vara fri, ledig och glad skiftar fortare än jag hinner blinka till närmast en panikångestattack.

Mest av allt är jag så besviken på mig själv att jag sa ja till det där jobbet i början av sommaren. Naturligtvis inget jag kan göra något åt nu men känner mig mer vilsen i livet än någonsin tidigare. Vet inte alls vem jag kan lita på, vart jag ska vända mig eller ens vart jag ska ta vägen nu.



Miss Meisters mat, som snart går in på sitt tionde levnadsår, hade förra året sitt i särklass sämsta bloggår sedan födseln. Förhoppningar inför 2016 är att åter blåsa liv i Miss Meisters mat och fortsätta dela med mig av mitt och andras vegoliv.
Nu riktar vi blickarna framåt.

Väl mött 2016

* * *

Bakom kulisserna i Miss Meister's kök

Drömmer om ett större kök...

Det har varit oförskämt tyst här i sommar. I sedvanlig ordning betyder det inte (tack och lov!) att jag slutat laga och äta mat. Däremot har det varit en tuff vår och sommar för själen och jag mäktar inte riktigt med bloggsvären. Min kropp har dessutom fått ta den stora smällen av den förfärliga diet jag lagt mig till med sedan påsken. Tänk om en kunde växa lika mycket på längden som i omfång. Då skulle jag inte vara den där jävligt korta personen längre.
Smör, yoghurt, ost och allehanda mejeriprodukter i gross och parti. Inte. Bra. Alls. Mer regel än undantag så trycker jag dessutom i mig hela dagsbehovet av energi sent, sent på kvällarna.

Det har helt enkelt inte varit den bästa tiden i livet. Som den uppmärksamme läsaren redan vet har jag bytt jobb. Att byta jobb är inte helt smärtfritt. Särskilt inte när det handlar om en kvinnodominerande bransch med allt vad det innebär. Parallellt med hela långa processen från tankar och beslut att söka nytt till själva genomförandet och både fysisk och psykisk flytt till ny arbetsplats har allt gammalt groll väckt på nytt igen. Känslan av oduglighet, utanförskap, misslyckande m.m. Alla studieår, studielån, praktiker, och tillfälliga jobb förgäves. Att ha satsas så mycket och så länge på något som aldrig någonsin kommer bli verklighet är så sorglig att jag knappt orkar bära det.

Nu är det bara till att bita i det sura äpplet och leva som jag lär. Bye, bye mejeriprodukter, hello matlådor!

Nu är det höst
och jag säger som Robin: 
nu kör vi!

* * *

"Miss Meister's mat fans want to here from you"

Det kom ett mail nyligen, som talar om att jag inte besökt fb-sidan för Miss Meister's mat på länge. Haha, som om jag inte redan visste! Tack och lov skickar Blogger inte ut den typen av meddelanden. Hela maj har passerat utan ett endaste inlägg, trots att jag som vanligt påbörjat dryga tio stycken sedan sist. Juni verkar gå samma öde till mötes.

Efter det jag kom hem från Italien, strax innan påsk, har jag bara mått så himla dåligt. Lederna har börjat värka igen och jag har gått upp en del i vikt. Så är det gråten. I tid och otid. Vet inte riktigt vad jag ska göra just nu för att bli bättre.
Svårt att sätta fingret på en sak men förmodligen är det sommarens intåg som spökar (avskyr sommaren) samt den ångestfyllda process som lett fram till det faktum att jag nyligen sa upp mig från min nuvarande tjänst.
Josåatte, är en inte arbetslös så säger en upp sig. Galet.
Det gör ont ända in i själen att lämna mina absoluta favoritstjärnor - barnen! Jag säger bara 3-4-åringar, finns nog ingen bättre ålder i livet. Så sjukt nyfikna och underbart bubblande av berättelser (vilka dock kräver ett tränat öra för att hänga med i ;-) ).
Ja, det är väl i alla fall några av anledningarna till tystnaden här för tillfället. Att magen helt kajkat ur och febern kommer och går som den värsta guttaperkaboll gör inte heller vardagen lättare. Svårt att äta ordentligt. Hungrig men ändå inte hungrig. Magen tål knappt någonting.
Nä, bättre dagar har en haft. Och bättre dagar lär väl komma vad det lider.

Förresten, visst är det ändå sorgligt att denna enorma kunskapstörs och nyfikenhet på livet små barn har lyser med sin frånvaro hos allt för många vuxna. Vad är det som händer? När slutar egentligen människor att vara nyfiken på hur saker och ting och inte minst livet självt fungerar? Varför? Vad är det som får allt för många att känna sig nöjda? Så ovilliga att se saker ur olika perspektiv och vägrar att revidera sina redan tillskanskade kunskaper.
Så vansinnigt sorgligt.

* * *

Året som försvann

Livet har varit minst sagt omtumlande sedan mars/april förra året. I julas kom bekännelsen och jag har fortfarande inte riktigt smält det hela. Det var bland det svåraste beslut jag hittills tagit. Nyligen passerade jag 1-årsdagen på nuvarande arbetsplats. Så. När jag trodde livet inte gick att pausa mer blev det etter värre.
Väl medveten om att ni är många där ute som har svårt att förstå och sätta er in i min situation, hey, vi kände ju inte ens varandra före fejan, twitter och inte minst innan jag tog mig an Blogger dot com. Präglade av det individualistiska samhället som vuxit fram under min livstid, med starkt fokus på bara-du-vill-så-går-det-mentaliteten och positivt tänkande, så förstår jag det är svårt, för att inte säga omöjligt, för många att förstå och acceptera det finns människor som visst tar tag i sin liv och gör allt och lite till för att förbättra, utveckla och röra sig framåt.
Utan. Att. Lyckas.
Det betyder dock inte att vi inte finns.

Kanske är det förresten just därför en annan känner sig så fatalt misslyckad. För att hela samhället mer eller mindre skriker ut budskapet att om du inte når fram dit du önskar, om du är arbetslös, om du är utanför osv så beror det enkom på dig och att du inte gör och vill tillräckligt mycket.

Hur som helst. Att i över tio års tid strävat efter att bli frisk, hitta nytt yrke som är både fysiskt och psykiskt hållbart och hålla mig så smärtfri som möjligt är det obeskrivligt tungt att tvingas gå tillbaka till samma plats som gjorde mig så sjuk att jag knappt kunde ta på mig kläderna på morgonen. Det är också pga den anledningen livet fortsatt på "paus" då varje ledig minut går åt till att vila kropp och knopp för att orka gå tillbaka till jobbet nästa dag.
Det var ju precis detta jag ville ifrån.

Värt att påminna om är, jag har sagt det förr och säger det igen, vad barnen beträffar går det hur bra som helst. De är mina små stjärnor i livet. De är så glada och ivriga att de nästan spricker när de lyckas erövra den ena färdigheten efter den andra. De är små filosofer, så underfundiga och smarta och jag älskar hur de bubblar och vill berätta allt mellan himmel och jord för mig.

Men organisationen är förfärlig. Vad håller Sverige på att göra med förskolan? Varför? Gång efter annan hör jag hur "viktigt" mitt jobb är. Jag om någon vet precis hur viktigt mitt jobb är. Men arbetsförhållanden på en vanlig svensk förskola idag säger raka motsatsen. De är allt annat än hållbara. Det går inte att fullfölja det pedagogiska uppdraget på ett tillfredsställande sätt. 
Öppettider blir längre och längre vilket gör att personal jobbar mer ensam och har väldigt lite tid tillsammans.
Planeringstiden är godtycklig. Tas med andra ord när "tillfälle dyker upp" som in praktiken innebär 10 min här och där (har en tur hinner datorn starta upp)
Fikaraster existerar inte. Knappt hinner en gå på toa ens.
Barngrupper blir antingen större (storarbetslag) eller mindre. Då på bekostnad av personal vilket i slutändan ändå gör att det går 5,5-8 barn/personal. Inga smågrupper där inte.


Jag. Räcker. Inte. Till.
Nej. Jag räcker helt enkelt inte till. Till alla och allt som ska göras för att fullfölja uppdraget. Det, tillsammans med tempot, ljudnivån och alla tusen intryck en utstår dagarna i ända tär på både kropp och psyke.

* * *

Sanna och Hannu

Sanna, Hannu och kaprisbusken

Till min stora förvåning är det tydligen många i min omgivning som varken känner till Sanna eller Hannu, de två gnistrande pärlorna som stått bakom det italienska matresearrangemanget. Som mat- och odlingsintresserad önskar jag förstås fler ska hitta fram till dem. Ja, för det är just pärlor de är!
Tillsammans har de gjort boken Syditaliens kök och skafferi (Bonnier Fakta, 2014), vilken matresan utgick ifrån.

Men vilka är de då, Sanna Töringe och Hannu Sarenström? Jag ska i sanningens namn erkänna att Sanna varit okänd för mig ända fram till för ett par år sedan då Gunnel Carlson, hon från STV:s Gröna rum ni vet, gjorde en miniträdgårdsserie om drömmen om Italien. Där "mötte" jag Sanna för första gången. Hannu å andra sidan "mötte" jag redan i ovan nämnda trädgårdsprogram för en herrans massa år sedan, då han under flera år var krönikör i programmet. Han talade fort, passionerat och kröp liksom nästan igenom tv-rutan och rakt in i mitt lilla trädgårdshjärta.
Just nu visas den allra första säsongen av Gröna rum, från 1996!, i STV:s Öppet arkiv så passa på att få dig en liten bit svensk trädgårds-tv-historia.

Hannu är inte karln med solbrillor i pannan, ovanför de vanliga brillorna
utan han i vit t-shirt. Med solbrillor i t-shirthalsen.

Under åren har Hannu skrivit trädgårdsböcker och på senare år även kokböcker. Flera av er har säkert stött på honom på bokmässan eller i helt andra sammanhang. Kanske någon till och med varit hemma hos honom och hans mathelger? Om inte så finns det några få platser kvar en helg i augusti. Skynda, skynda! Om jag förstått saken rätt finns snart en rykande het kokbok ute så håll ögonen öppna, Sköna, gröna sommar finns snart i en bokhandel nära dig!

Sanna är författare och journalist som bland annat skrivit både trädgårds- och kokböcker. Och faktiskt ett par barnböcker! Så var det ju det där med drömmen och huset i Italien. Lyllos dem som fått chansen att hyra det en vecka eller två!
Sanna säljer också olivoljor. Hon har en alldeles egen olivoljebutik och har du tur kan du handla henner olivoljor, oliver och annat gott i en fysisk butik där du bor.
Vi fick smaka på flera olika sorter under resan. Så har du inte redan som jag, ett litet sortiment olika olivoljor hemma, så tycker jag du ska ta tillfället i akt och handla en flaska eller två av Sanna. Olivoljor to die for!

Här har ni bara fått ett pyttelitet smakprov på Sanna och Hannu av mig. Nu är det upp till dig läsare att lära känna dem mer. Du kommer inte ångra dig!

Tack, Sanna och Hannu,
för en rackarns bra resa!

* * * 

Lecce, pasta och middagsgäst

 

 

Gah, det går verkligen undan här! Vill så gärna få ner allt på pränt innan jag blandar ihop alla maträtter, råvaror, utflykter, besök och vyer som upplevs. Det är som en orkan av intryck och vinden lär inte bedarra än på några dagar.

Började denna tisdag med den nu sedvanliga joggingturen. Men precis när jag var tillbaka, alldeles runt husknuten, sprang jag av outgrundlig anledning vilse. Seriöst? En dag som denna då vi hade "fri" förmiddag och bestämt oss för att åka på utflykt på egen hand. Nåja. Det blev en extra lång (och välbehövlig!) joggingtur denna förvånansvärt något varmare morgon.
Snabbfrulle bestående av kaffe, banan och en näve hasselnötter. Sen bar det av, med ett mindre snabbgående tåg, till Lecce, en av de större städerna i Apulien.

Vi hann bara med en promenad i den gamla stadsdelen, så vad gäller italiensk shopping har jag ingen som helst aning. Däremot fanns här fullt av historia. Vad sägs om att ha rester av en amfiteater från romartiden mitt i stan? Inte fullt så gammalt men ändock några hundra år på nacken har också den särpräglade barockarkitekturen i stan - Il Barocco Leccese. Många katedraler var under restaurering, med hjälp av EU-pengar.

Duomo di Lecce (byggt 1659-70), med sitt 54 m höga klocktorn,
Campanile (byggt 1661-82) är den högsta byggnaden i Salento

Vi åt lunch i Lecce innan tåget gick tillbaka till Spongano. Bruschetta med tomat och rosmarin och så den numera klassiska bondbönspurén och kokt cikoria. Hrm, var inte direkt det bästa haket i Lecce vi hittade.

Njae, inte särskilt imponerad

Men vad gör väl det med värsta tjusiga middagen väntar till kvällen. Men först jobba! Klockan fyra var det nämligen dags att samlas i köket igen. Pasta stod på programmet idag. Faktiskt det enda vi alla gjorde tillsammans. Annars lagade vi oändligt många rätter i mindre "matlag".
En näve durumvete och en skvätt vatten. Sen var det bara att knåda ihop degen tills den blev lagom torr men ändå väldigt seg och smidig.
Förmodligen är jag den enda svensk som fortfarande inte gjort just egen pasta så det var permiär för mig. Och då så gör vi orechietter. Va f*n!? Vet ni hur svårt det är att göra pasta? Seriöst, jag ska aldrig mer göra pasta.

Vi delade deg med varandra, knådade lite till, svor en del, sen fick pastan ligga
och vänta på ett bord tills det var dags att koka den. Det vill säga ett par
minuter innan den skulle ätas.

Det är nästan overkligt hur god middag en kan ha en vanlig tisdagskväll. Den började med bubbel och panelle. Sen antipasti på rester från tidigare middagar och lite annat gott. Bland annat vita bönor med fritterade salviablad, sjukt god linssallad och så de spröda, gröna färska bondbönorna och tärnad pecorino (lagrad fårost).
Sedan fortsatte kvällen med mer mat och en skaldjurshistoria som jag hoppade över. Vad jag däremot inte hoppade över var romanescosåsen av alla romanescosåser. To die for. I kid you not.
Ni som hängt med Miss Meisters mat några år vet att jag älskar rostad paprika och också gjort en del paprikasåser genom åren. En favorit är t ex den rökiga. Romanescosåsen går också bra att leka lite med smaksättning men glöm för allt i världen inte mixa i mandlar!

Jisses, nu blir ni väl proppmätta bara av att läsa om all mat som serverades. Men det var inte slut än. Billy och jag rockade i köket i eftermiddags och gjorde en rackarns god parmigiana di melanzae.  Josåatte. Den blev faktiskt riktigt god. Recept? Nä, det fick vi aldrig.
Kvällen till ära hade vi en middagsgäst också. Gino L. DiMitri, lärare vid ett institut i Maglie. Han berättade bland annat om olivträden och hur en fördande sjukdom de drabbats av håller på att förstöra olivoljeproduktionen i landet. 

Och som om världen inte vore liten nog så nämner Gino plötsligt Ilva Beretta.Vad, hur och varför han kom in på henne vet jag inte (han pratada och berättade en massa saker under heeela middagen) men världen krympte lite just då. Vem hade anat. Allas vår Ilva. Eller ja, "min" Ilva i alla fall. Kvinnan jag är evigt tacksam för över att Miss Meisters mat kom till liv.


Så, vad hände med pastan då?
Den glömde jag helt av att fota! Slurp sa det så var den slut :-)

På återseende snart igen!

* * *

Agriturismo och vintertomater

Vintertomater

Måndag. Regn. Mulet.
Agriturismo Le Stanzie. Promenad i området. Kort på Maj som tar kort på svart orkidé.
Vintertomater en masse
99 % egen tillverkning av maten de serverar.
Eva berättare om Hildegard (av Bingen)
Vansinnigt god mat!! Och så en lagerbladslikör efter maten. Tjena så god den var!!
Gallipoli. Västkusten. Standpromenad, vackra fasader. Mäktigt hav. Blåst.
Skaldjursinköp i hamnen
Middag i stora rummet. Skaldjurstjossan. Jag rester från söndagen plus fritterade auberginebollar.

Ja, så här kan minnesanteckningarna se ut för en dag i Italien. Det är vansinnigt mycket vi hinner med under en dag. Många intryck att smälta. För att inte tala om alla maträtter att hålla reda på!

Vintertomater vid entrén

Idag gjorde vi bland annat ett besök på fantastiskt vackra Le Stanzie, en så kallad agriturismo. I Italien är det samma som en lantbrukgård och ett slags turistboende. I princip all mat som serveras där är egenproducerad (och ekologisk?). Le Stanzie var så vansinnigt fin och bilderna gör definitivt inte platsen rätta. Lunchen vi fick där var nog bland det godaste jag ätit.

Precis när vi skulle slå oss ner vid bordet vinkades vi in till en annan del av restaurangen. Ett otroligt vackert gamaldags kök med öppna spisar. Överallt i taket hängde klasar av gula pomedores - vintertomater. En tomatsort något besk i smaken jämfört med de röda tomater vi är vana vid men väldigt, väldigt god. Där bjöds på en starter. En slags soppa/gyta som dessvärre hade kött i sig så det blev inget för mig. Men. Vad var det i den där soppan egentligen?
Svarta kikärter! Minsann, det visste jag inte ens att det fanns.

Väl tillbaka vid bordet börjad så matfrossan. Skålar bars in med än det ena än det andra. Några med kött i men tillräckligt många med bönor och linser så ingen risk att gå hungrig därifrån! Stekt bröd, vita bönor (fava) och cikoria. Bonbönspuré och stekt bröd. Vintertomater. Flera ostsorter. Pèttole (fritterad deg?). Och mycket mer.
Jag skrev, åt och drack, skrev lite till, åt, glömde skriva ner hälften, åt, drack och lyssnade till E som berättade om tyska Hildegard von Bingen, född 1098, och hennes bravader. Hildegard har bland annat skrivit böckerna Hildegards kök - råd och recept för ett liv i hälsa och Hildegards örtabok - förebygg och hela.
Sen var det dags för efterrätt. Apelsin, rå fänkål och likör! Kanske bland de godaste likörer jag smakat var Allorino - lagerbladslikör.

Tack för maten!
 

* * *

Puglia, Salento, Spongano och det stora Köket

Det går minsann undan här. Fullspäckat program och inte många minuter över till "egentid" . Soligt och fint, men svinkallt det första dygnet. Nu lite mildare men desto mer regn. Trots det har vi hunnit med långpromenader och flera utflykter med buss. 
Min gamla minidator är just det, gammal. Det märks särskilt när det kommer till bildhantering. Den tar inte ens bilderna från mobilen. Jag skriver därför så gott det går (mest minnesanteckningar) på plats men kommer posta inläggen i efterhand, när jag kommit hem och fört över alla bilder ordentligt.

Jag befinner mig alltså i pyttelilla staden Spongano som ligger i Salento, självaste italienska stövelklacken och likaledes södra delen av Apulien. Syditaliensk mat står i fokus och vi har ett gigantiskt kök här där vi tillsammans lagar mat varje dag. Det är lite som ett scoutläger deluxe. Med extra allt.
Vistelsen här är arrangerad av Sanna Töringe och och Hannu Sarenström, två välkända profiler inom mat och trädgård, i den svenska ankdammen. Programmet är fullspeckat och det är inte många minuter över till "egentid". Lagar vi inte lunch eller förbereder mat inför kvällens middag så är vi på tur någonstans i regionen. Hittills har vi bland annat varit på en lördagsmarknad, blivit bjudna på middag av självaste baronen (en av ägarna till palatset vi bor i), vandrat runt i Sannas trädgård, gått på långpromenad i olivlundarna, doppat händerna i Medelhavet och idag besökte vi även en underbar Agriturismo - Le Stanzie. Förmodligen hade jag där min bästa lunch ever.

Och så dricker vi vin.

Jag försöker anteckna och fota så mycket det går men erkänner att jag redan ligger efter i dokumentationen. Det är så många smårätter hela tiden och min italienska är i princip obefintlig så jag tappar bort mig hela tiden. Hoppas bilderna sen ska hjälpa minnet på traven.

Hej så länge!

* * *

Grattis till mig och bloggen

Ännu en gång har jag glömt av bloggens födelsedag, nu den åttonde i ordningen, men däremot inte min egna. Inte för att den är särskilt speciell men i år råkar den infalla under vad som är min första semesterresa på väldigt många år. Mycket har hänt förändrats i mitt liv under 2014 och en del av vad som blivit vardag för är omkullkastat. Svåra beslut och och ja, ett rätt så omtumlande år på många sätt. Hade därför planerat att ge mig själv en utlandsresa i vår. Kanske till Barcelona eller så men så dök en alldeles speciell resa upp framför ögonen på mig.

Så typiskt mig då att handlöst kasta mig in i något som inte är helt bekvämt.
Men.
Som vanligt löser sig allt till slut och jag kommer förhoppningsvis inte ångra en sekund av mitt beslut.

Önskar verkligen att jag framöver kommer få mycket mer tid och energi till att fortsätta uppdatera bloggen mer frekvent än på senare tid. Först ska jag bara njuta av min allra första resa till Italien!

På återseende!

* * *

Äntligen framme!

Efter viss dramatik och ovisshet är jag äntligen på plats! På grund av en strejk i Italien var nämligen flyg från Sverige och Danmark försenade och de italienska inrikesflygen inställda. Ett tag såg det riktigt mörkt ut att alls komma fram till slutdestinationen. Cirka sex timmar försenade kom vi i alla fall fram till slut och den planerade välkomstmiddagen har fått skjuta på sig ett dygn.
Det var kolsvart mest hela tågresan genom Italien och under den långa bilfärden från Brindisi centralstation till palatset i Spongano, palatset som nu ska vara mitt hem den kommande veckan, så det var riktigt spännande att se hur allt ser ut nu i dagsljus. Kul också att träffa resten av alla matnördar och medresenärer.

Så trots allt strul kan väl äventyret på plats knappast börja bättre än med sol och morgonkaffe ute på taket.
Sen var det dags att kavla upp ärmarna och sätta igång med resans första lunch. Tre soppor och elva trevande matnördar. Eller ja, alla är nog inte riktigt matnördar för en och annan "medföljare" finns i sällskapet. Men det ska nog bli bra det här.
Även lunchen intogs ute på taket, i solen. Mer om sopporna kommer så småningom.

Hej så länge!

* * *

Detta med att ständigt ta sig vatten över huvudet

Det är inte längre någon idé att fråga varför. Det verkar mest vara ett inbyggt fel i mig, det att jag har så lätt för att kasta mig in i saker jag inte kan. Saker jag har lite eller helt saknar erfarenhet av. Och det gäller inte bara mat och matlagning.
Jag blir så trött på mig själv. Det låter kul och nyfiken som jag är vill jag så gärna lära mig mer men så slår verkligheten till som en käftsmäll och jag inser att det är knappt om både tid och kunskap för uppgiften jag i ett svagt (eller dumdristigt?) tillstånd åtagit mig. Att jag tar mig vatten över huvudet är snarare regel än undantag.

Förrätt verkade så enkelt. Nu står jag i valen och kvalen mellan dill och dragon. Med eller utan rotselleri. Tärningar eller stavar. Buffé eller portioner (ve och fasa för det sistnämnda, jag som inte kan dekorera och pynta matuppläggningar). För att inte tala om transport! Cykla en mil med matvärdigheten i behåll?
Till råga på allt har jag fått för mig att lära mig italienska.
Hur ska detta egentligen sluta?

Trevlig måndag på er!

* * *

Chemical shit storm

Vad en kan råka på under fem minuter surf på den där internetvågen övergår mitt förstånd. Det kan till exempel vara lustiga, snusförnuftiga, dumma, finurliga "visdomsord" (går oftast under namnet tröttsamma floskler) eller som den här jag hittade i somras:

* * *

Gott slut!

Så var året tjugohundrafjorton till ända. Trots att här bloggats lika lite som 2009 (då jag tagit min kappsäck till andra sidan Atlanten) så har året varit fyllt av trevligheter på matfronten. Många roliga och ytterst smakfyllda matbloggsträffar, så var det koppningen, ett besök på den imponerande gröna restaurangen Hans im Glück i Flensburg, brödbakning utöver det vanliga och mycket mer. Äntligen fick jag också en mycket efterlängtad tillökning i kokboksfamiljen (bl. a. Plenty More, The vegetarian Flavor Bible, Pulse, Det godaste jag vet m fl.). 

Även Matrepubliken fick tillökning i år. Vem vet, kanske kommer vi se Lilla Matrepubliken, liksom Madériven blev Lilla Matdériven, inom en snar framtid. Dessutom ryktas det att en fantastisk kokbok från en av västkustens pärlor är på gång i vår. I övrigt har 2014 varit ett turbulent och extremt känslomässigt år. Misslyckande, ångest, politisk misär. besked om och bortoperation av en förvisso godartad tumör (vilket jag fick besked om först 2 mån efter operationen) och oerhört mycket filosoferande om livets mening fram och tillbaka.
Men året har även varit fyllt av mycket träning, blåmärken och bäst av allt så har jag träffat nya vänner. Känner på mig att 2015 kommer bli ett bra år.

Tack för att ni hängt med Miss Meisters mat, en allt mer haltande vegoblogg, Än är det inte dags att kasta in handduken, trots att var och varannan numera stoltserar med sina vegorätter. Kanske har jag gjort mitt som vego i den annars rådande köttdjungeln.

Önskar er alla ett fantastiskt

 gott och smakfyllt 2015!

* * *

Årets bekännelse (och lila brysselkål ftw!)

Lila brysselkål ftw!

Aktiviteten här i Miss Meister's mat har varit oförlåtligt låg under årets andra hälft men eftersom jag postade mitt första inlägg i början av 2007 finns för den hungrige en hel del att rota fram ur skafferiet så länge.

Ni som hängt i mitt kök några år vet att jag varit "mellan jobb" väldigt länge. Att jag gått från praktiker, ideellt arbete och korta, tillfälliga anställningar till arbetslöshet och åter gratisarbete. Att vara människorättsvetare i denna nyliberala och marknadsfundamentalistiska era, där även nepotismen blomstrar, är inte direkt hårdvaluta.

Så. Till alla andras lycka (som nu slipper ha ett arbetslöst mähä i sin bekantskapskrets) så började jag i våras åter arbeta som förskollärare. Josåatte.
Misslyckad jag. Skäms så gruvligt över detta. Varför?

Jag. Klarade. Det. Inte.

Blotta tanken är förfärlig men ett decennium av mitt liv är i princp bortslösat. Gaaah!
Sist jag arbetade som förskollärare blev jag så fruktansvärt sjuk att jag till slut bestämde mig för att bli helt frisk igen och hitta ett för mig hållbart yrke.
Sedan dess har jag spenderat vartenda öre jag haft på sjukvård, friskvård, mer utbildning (och således ökat mitt studielån med några hundratusen) samt ägnat all tid och energi åt praktiker, ideellt arbete och andra former av gratisarbete. Jag har sökt tusentals jobb, tagit emot lika många nej, förnedrats, marginaliserats, förlorat en hel del vänner på köpet men hela tiden bitit ihop och hållit näsan (precis) över vattenytan i strävan efter ett nytt yrke.

Men förgäves. Jag kastar in handduken och erkänner mig besegrad.

Tur att det nu då finns så fina saker som lila brysselkål. Lite mindre och mer mjälla än den gröna brysselkålen. Funkar fint att strimla och ha i kall (kål)sallad, blanda i en risotto på slutet, strö över en perfekt mjuk polenta. Eller så gör en som vanligt och ugnsrostar i någon halvtimma eller så (ca 180 grader) med en skvätt olivolja, salt och en vitlöksklyfta eller två.

Vad barnen beträffar går det hur bra som helst. Älskar att varje dag mötas av alla kramar från mina små stjärnor :-) Att samtala med de små liven vid matbordet är bland de bästa stunderna på dagen. De är så underfundiga och jag älskar hur de bara bubblar och vill berätta precis allt mellan himmel och jord för mig.

Det är knappast barnen som är problemet inom förksolan. Organisationen är förfärlig. Arbetsförhållanden, bl. a. det ständiga hotet om sjukdom, personalbrist, att sällan kunna gå på toa när en behöver, okompetent personal osv, är allt annat än hållbart. Jag räcker inte till. Nej, jag räcker inte till alla och allt som ska göras för att fullfölja uppdraget. Det, tillsammans med tempot, ljudnivån och alla tusen intryck en utstår dagarna i ända tär på både kropp och psyke. 

Vackrare råvara får en leta efter.

Som nyårslöfte har jag bestämt mig för att göra ett seriöst försök att hålla igång bloggen mer frekvent under 2015 än iår. I motsats till ett tidigare nyårslöfte jag fullföljde (med bravur!) ska jag nog försöka dricka lite mindre bubbel under nästa år.

Väl mött, tjugohundrafemton!

* * *

En grön jul på alla sätt och vis

Ni som hängt med Miss Meisters mat under de snart åtta åren bloggen mer eller mindre varit vid liv vet att julen inte är min favorittid på året. Den är starkt förknippad med osämja och så många måsten som suddat bort det roliga, trevliga och mysiga.
Förväntningarna på julhelgen, framförallt föreställningarna om den perfekta familjen, i det perfekta hemmet (med den perfekta granen!) och det perfekta julbordet, är nog den allra mest missvisande övertygelse vi lever med. Tvånget att umgås med människor en inte har något som helst gemensamt med (förutom att en råkar vara släkt) kväver oss och är sannolikt en bidragande orsak till så mycket fylla och elände under julhelgen.

Med det inte sagt att det förekommer lyckliga familjer och många trevliga släktträffar i december månad. Grattis till er! Trots att jag nu över halva mitt liv bott så att säga hemifrån är det inte helt enkelt att få andrum att skapa egna fridfulla jultraditioner utan att trampa andra på tårna.

Hur som helst är jag oerhört glad att slippa se de köttdignande julborden och jag njuter i all enkelhet av kål i all dess färg och form. Särskilt rödkål, grönkål och brysselkål. Rå, stekt, förvälld, kokt, ugnsrostad, oljemasserad med mera.
Ett måste på julbordet är den färska grönkålssalladen med apelsin och granatäppelkärnor. Kryddingen kan variera lite efter humör och vad andan faller på.

Senast blev den smaksatt med mortlade rosépepparkorn, grönpepparkorn, rostade fänkålsfrön och svartpepparkorn plus salt, pressad citron, apelsinzest och saften som blev över då jag fileeade apelsinen. Grönkålen masserade jag i ett par matskedar olivolja med apelsinsmak.

Önskar er alla en god jul,
oavsett var ni är!

* * *

Smultronskörden som växte

Kanske krävs en förklaring, kanske inte, men faktum är att jag försummat både Miss Meister's mat och andra matbloggar ända sedan i våras. Det var aldrig meningen. Tiden har bara varit knapp. Beslut har tagits och mycket jobbigt snurrar runt i skallen. Ingen större fara på taket men bloggandet har alltså blivit lidande. Liksom den tänkta fröodlingen. Liksom odlingslotten.

Smultronen har däremot gottat till sig ordentligt (dvs fått vara ifred från giriga fingrar). Årets skörd var dubbelt så stor som den förra året. I lilla skålen ligger även tre jordgubbar. Jo, det är pyttiga snarare än gigantiska sluntron. Eller är det helt enkelt en annan slags smultron? 

Har tidigare trott det är en slags smulgubbe jag har men nu är jag nästan helt säker på att det är Fragaria "Pink Panda", rosensmultron. Tyvärr äter gråsuggorna och sniglarna upp de stackars små bären innan jag hinner norpa dom. Det blir sällan någon bärskörd att tala om. Däremot blommar de fint i rosa i början av säsongen.

Nu väntar jag bara på att krusbären ska mogna ordentligt. Vad har ni själva för ätbara bär i era trädgårdar/odlingar/på balkongen?

Trevlig helg!

* * *

Godmorgon, världen!

Ny vecka. Nya utmaningar.
Dags för nya tag och ännu ett yttepyttekliv närmare ett mindre sketet liv.

Godmorgon, världen!

* * *