Corpore sano

Vi människor verkar har en inbyggd vilja att ständigt bli bättre. Men vi verkar också ha en inbyggd förkärlek till genvägar, vilken dessvärre är den inte alltid större än viljan att fuska. Så här i post-OS-tider vill jag påstå detta är särskilt tydligt inom tävlingsidrotter där doping är ett sätt att gena mot toppen av alla toppar.

Så även när det kommer till mat, vikt och våra fantastiska kroppar. Det finns ingen hejd på bantningsdieter hit och viktminskningsdieter dit. "Gå ner 5 kg på en vecka", "Så får du platt mage till sommaren", ni känner igen rubrikerna.
Aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, att det skrivs, debatteras och gapas om dieter på lång sikt. Dieter i bemärkelsen kosthållning för livet och hälsan, tänkt att hålla livet ut. Dieter för att minimera kostrelaterade sjukdomar som bland annat hjärt-kärlsjukdomar, diabetes m. fl.
Jag tror de flesta som någon gång prövat på en eller fler bantningsdieter innerst inne vet att det inte finns någon quick fix. Ett slående exempel var kvinnan, till synes liten och nätt, som säger att hon bantat i 30 år (i tv-programmet Skavlan där Niklas frågar folk på gatan, om än i roande syfte, om deras vikt och ev dieter de använt sig av) och rabblar upp banandieten, viktväktarna, divers bokstavs- och sifferkombinationer med flera och säger att hon till och med prövat att svälta sig själv.

Slutar aldrig förvånas över dem som påstår den ena efter den andra bantningsdieten de testat inte fungerar, eftersom de går upp igen när de slutat med respektive diet. Nähä!?

Vad beror denna bantningshets på egentligen? Går det att enbart skylla på reklam och vårt utseendefixerade samhälle? På våra trådsmala modellideal? Det är också allmänt känt att vi idag är en fetare (och sjukare?) befolkning än för bara 30 år sedan.
Övervikt och fetma ökar risken för hjärt- kärlsjukdomar, typ-2 diabetes med mera så det finns alltså en del fördelar, ur ett hälso- och samhällsekonomiskt perspektiv, med att hålla kroppen i trim.
Har inte den enskilde individen intresse och vilja att leva så friskt som möjligt och själv ansvara för att minimera risken att i framtiden drabbas av diverse sjukdomar finns naturligtvis ingen anledning att ägna sig åt varken motion eller särskilt hälsosam mat.

På tal om motion. Vetenskapens värld vissade tidigare i år (24/2) ett intressant avsnitt: Träning - myter och sanningar (se avsnittet på svt play). För det är inget tvivel om att det råder närapå träningsfeber nu. Eller? Enligt programmet visar en kartläggning att hela 68 % av sveriges befolkning tror sig utöva en sammanhängande fysiskt aktivitet om minst 30 min/dag. I verkligheten rör det sig om endast 1 %. Vad gör egentligen resterande 99 %?
En forskare menar på att bristande vardagsmotion är en bidragande orsak till att vi svenskar överskattar hur mycket vi rör på oss. Kontorsarbete, bilar, ökat tv-tittande och stillasittande har byggts in i vår vardag i samma takt som vardagsmotionen minskat.

Vår vardagsaktivitet är så att säga väldigt underskattad. Alltså betydelsen av den. Tycker ofta jag får höra, särskilt från vuxna med barn, att det är så svårt att hinna (och faktiskt orka!?) träna. Förmodar att de ser enbart träningspass på gym eller specifik sport som träning och glömmer bort att cykeln till och från skola/jobb också är motion. Trädgårdsarbete, för den som har sådan förstås, städning, promenad i skogen osv är också ett enkelt och lättillgängligt sätt att röra sig på. För barnfamiljer borde det väl vara alldeles ypperliga aktiviteter där alla kan vara med.
Kanske är det för att jag under min uppväxt alltid promenerade eller cyklade överallt som gjort att jag fortsatt med det. Trots flytt in till stan. Tänker inte ens på att det är en fysisk aktivitet.

I ovan nämnda program visades en filmsnutt (vilka flera av er, precis som jag, redan sett tidigare) där Lance Armstrong, cyklisten ni vet som efter sin cancerbehandling fortsatt vinna lopp efter lopp i flera år, uttalade sig:

"I'm sorry you can't dream big." 

"I'm sorry you don't believe in miracles"

"Jag tycker synd om alla cyniker och skeptiker som inte tror på mirakel" ...eh, säger killen som varit dopad i princip hela sin cykelkarriär.
En kan ju undra vem som inte tror på mirakel.

* * *

Näringslära, inget för blandkostare och karnivorer?

Förra helgen roade jag mig med att gå igenom kokböcker jag samlat på mig med åren. Än så länge har jag inget färdigt material att redovisa (eftersom jag har en förmåga att göra små forskningsprojekt med allt jag funderar kring) men kan avslöja att jag tittat särskilt på detta med kostråd och näringslära.

I vegetariska kokböcker finns inte sällan omfattande texter om näringslära, en hel del kostråd om vad tänka på som vegetarian, flera hävdar till och med (felaktigt!) att kosttillskott är ett måste, mer info om t ex kryddor, örter och enskilda råvaror och förvånansvärt nog saknas liknande avsnitt i så kallade vanliga kokböcker.

Med tanke på att de flesta av våra så kallade välfärdssjukdomar, t ex hjärt- kärlsjukdomar och diabetes, drabbar främst köttätare framför vegetarianer borde varendaste en av kokböcker innehålla näringslära. Höga blodfetter i sig leder nödvändigtvis inte till hjärtinfakt, kärlkramp eller stroke men är en riskfaktor, precis som högt blodtryck, rökning, för mycket stillasittande, diabetes m.m. För att minska risken att drabbas av hjärt- kärlsjukdomar kommer en långt med förändrade kostvanor och mer motion.

 Ät alltså mer frukt och grönt, plus motionera mera. 

Mindre av allt annat.

Önskar just dig en grön mars, 

årets kanske bästa månad!

* * *

Ännu en yogamåndag

Bild lånad från Flickr, AmandaD_TX's yogaset (kolla in fler positioner där!)

Med undantag från de månader då bästa yogaläraren Caroline (har skrivit om henne tidigare) var utomlands samt några ändringar i sommarschemat har jag nu i ett par år tränat yoga på SATS närapå varenda måndagsmorgon. Redan klockan 7:15 kör vi igång. I praktiken betyder det att jag måste vara på gymmet senast 10 min före klassen startar (för att få ut min biljett) vilket i sin tur innebär att jag går hemifrån 20-40 minuter innan dess, beroende på om jag tar cykeln dit, går eller joggar.
Nyligen ändrades tiden till 7:00 så nu ringer klockan 5:45 varje måndag. Inte konstigt att jag har svårt att sova natten mellan söndag och måndag! Ligger oftast vaken hela natten men ibland händer det. Som inatt. Jag sov hela 4,5 timma! Bara det gjorde att joggingturen gick som en dans och redan 6:40-ish studsade jag in i receptionen på SATS.

För varje måndag har Caroline valt ett särskilt tema, någon del av kropp och sinne, som vi jobbar extra med. Saker/tankar vi ska bli av med eller annat vi istället borde bjuda in i våra liv. Det är obeskrivligt skönt att starta veckan på detta vis. Hade jag haft pengar skulle jag inte tveka en sekund att ta del av Caroline och YogaYum's andra klasser och workshops. Följ Yoga Yum på fb så du själv kan ta del av info om kommande klasser!

Hur mörkt och blött det än är, hur lite jag än sovit (om ens något alls) och hur grinig jag än kan vara en måndagsmorgon, så fortsätter jag sätta klockan på ringning och ger mig ut genom ett till synes folktomt Göteborg. Bara för att jag kan.
För dem som sedan ska vidare till jobb/skola bjuder SATS dessutom på frukost! Det ni. Kan ni förstå vilken bra måndag en kan ha om en tränar där.

Själv joggar/promenerar jag numera hemåt och idag blev det en rackarns god smoothie till frulle. jomenvisst. Sista burken sparad mango jag hade i frysen, från i somras, och bokstavligt talat solsken i en liten ask. Eller ja, nästan i alla fall. Tänk om mango kunde växa och bära frukt här i Sverige ändå.
Jag mixade pakistansk mango, avokado, macapulver, chiafrön och en skvätt mandelmjölk. Bättre start på veckan än så här blir det nog inte.

 Önskar er alla trevlig måndag och en skön sista februarivecka. Snart är mars här, årets första vårmånad, och innan vi vet ordet av det dansar vi runt midsommarstången! 
* * *

Fredagsdipp(s)en

 Efter att en parasit vuxit sig obehagligt stor inuti mig, nära 15 cm lång, hade jag en lång tid efteråt svårt att äta grönsaker och levde mest på flasksmoothies och knäckebröd. Sedan dess har jag varit närpå besatt av att minutiöst skölja och rensa grönsaker. Kort efter att jag kom hem från USA råkade jag på en larv/mask av något slag i en knippe stjälkselleri (eller bladselleri?). Ska erkänna att jag knappast enst tittat åt stjälksellerin efter det.

upptäckt 14 september 2009

Men så plötsligt händer det. Förra veckan köpte jag mig ett stånd ekologisk stjälkselleri. Har nästan glömt hur gott jag tycker det är att knapra i mig den rå. Än godare med kryddig avokadoröra till och kvällsmaten är komplett.
Vore jag av det muskulösa slaget skulle jag nu skoja till det och att säga det först ska "dippas" på gymmet innan det dippas i avokadoröran. Men det är så vansinnigt tung och jobbig övning (barrpress alltså) så jag kör ett pass vanlig bodypump istället. Japp, för har en annat för sig under den sedvanliga lördagsträningen får en passa på att träna på vilodagen.

Avokadoröra
1 port

1 avokado
flingsalt (ev med chili)
1/2 pressad citron
1 msk saltrostade sesamfrön
1 tsk dragondijon
1 tsk granatäppelsirap
en nypa dragon, torkad
ett par vrid med svartpepparkvarnen

Mosa avokadon med gaffeln. Blanda i övriga ingredienser. Smaka av och tillsätt ev mer salt, mer dragon eller mer sirap för att balansera syran från citronen.
Tvätta och skär grönsakerna i ganska långa bitar/stavar.
Klart.

 

Trevlig helg!

* * *

Träningens helande kraft, del 3

Imaginär bild av min (soon to be) tvättbräda ;)

När detta inlägg postas är jag i full fart och lyfter vikter så musklerna först gråter och sen skrattar resten av dagen. Jorå. Varje lördag kl 10:15 står vi, ett 30-tal träningsglada hurtbullar, redo att göra helgens första marklyft. En timma senare och otaliga upprepningar av benböj, utfall, axelpress, frivändning, push-up, biceps curl m.m. springer jag in till nästa sal, kastar mig upp på spinningcykeln och trampar på ytterligare en timma. Sen är både kropp och knopp alldeles mjuk och lugn.

Jag älskar mina lördagar. Trots att jag tränar under veckan är lördagarna speciella och jag kan för ett par timmar släppa verkligheten. Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag skulle överleva mitt fattiga och arbetslösa liv utan träning. Den ger mig möjlighet att göra mig av med frustration och ilska över sakernas tillstånd men träningen ger mig också fullt av energi. Fråga mig inte hur, vad eller varför men både kropp och själ mår så mycket bättre när jag får träna. 
Efteråt blir det att cykla hem till varmt bad, mat, städ och tvätt. Gärna lite gott vin också. Inte helt otippat kan det bli en tidigt kväll isäng. Är oftast rätt sliten efter veckans alla sömlösa nätter, tidiga morgnar och oändligt tröstlösa jobb med att söka jobb.
Funderar förresten att ändra svar på gamla välkända gåtan Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren? Det skulle lika gärna kunna vara jag.

Fast när det gäller träning och hälsa börjar det äntligen hända någonting. I somras kunde jag intensifiera min träning på allvar. Efter återhämtningen (från årets andra operation) under sept -okt. har jag kört på för fullt. Idag, nästan på pricken tre år efter skadan, är jag på god väg tillbaka iform. Till och med finformen jag hade innan jag drog över Atlanten för snart em år sedan.
Att skadan nästan läkt och sällan gör sig påmind, så att jag kan köra på nära 100 % igen, är naturligtvis en anledning. En annan är den att jag bättrat mig på matfronten. Äter närapå helt veganskt igen. Guud, så min har kropp längtat. Hur mycket jag än vill stoppa ost i min mun så pallar kroppen verkligen inte mejeriprodukter. Det var längesen jag lämnade filmjölk, keso, crème fraîche och blaskiga latte därhän men har haft svårt att helt avstå från smör och (dessert)ost. Trots alla sömnlösa nätter känner jag mig piggare och friskare än på länge i kroppen.

Guess who's vegan?

Det skulle behövas en veckas blogginlägg, minst, för att rada upp alla kosttips av just mejeriprodukter (och kött!) jag fått då jag ojat mig över att jag inte gått ner i vikt, trots matdagbok, kaloriräkning flera timmars träning varje vecka. Som om att det inte går att gå ner i vikta utan animalisk föda (den mat som till mångt och mycket gjort oss tjocka från början).
Ska erkänna att jag nu känner mig extra stolt över vad jag åstadkommit med hjälp av kolhydrater och grönsaker :) Och jag är inte färdig än. Även om jag inte har några som helst intentioner att bli som Frank Medrano i filmen ovan ;)

Trevlig helg!

***

Träningens helande kraft, del 2

"Mitt träd" 1 okt 2013,
ett minne blott i gråa novembermörkret

Så var det mer träning. Uppförsbacken jag mötte efter konvalescensen (från årets andra operation) är sedan länge avklarad. Ta mig tusan om jag inte också börjar få tillbaka benmusklerna från den gamla goda Taekwon-Do-tiden. Har dessutom vågat mig på ett par joggingrundor. Igen. Till skillnad från alla tidigare gånger har skadan inte gjort några nämnvärda ljud ifrån sig. Än.

I del 1 skrev jag bl. a. om att jag ofta stöter på patrull angående hur mycket jag tränar. Sanningen är den att jag, efter konstens alla regler, fokuserar jag på det jag har. Nämligen träningen. Tror inte jag haft sinnet i behåll, eller ens levt idag, om jag inte tränat. Då jag knappt innehar några vuxenpoäng* att tala om så fyller träningen ett stort hål. Det är genom den jag får energi. Genom svett och flås får jag utlopp för mycket frustration och ilska över saker jag inte själv har någon kontroll över. Med träningen kan jag för en timma eller två glömma allt annat omkring mig och bara fokusera på att manövrera min kropp. Saknar dock Taekwon-Don oerhört mycket.

Att sparka på säck eller tjock mits är otroligt effektivt för välbefinnandet och riktigt humörhöjande. Även om det tog många år, kom jag till och med att gilla sparringen. Det känns knappast naturligt för mig att slås men som med det mesta i livet blir en bättre på just de en övar på.
I Taekwon-Do är det omöjligt att tänka på annat än just Taekwon-Do. Så mycket teknik på alla sätt och vis. För att inte tala om vilken kroppskontroll som krävs. Bland annat för att inte skada medtränarna men främst för att göra teknikerna så perfekt som möjligt. Ett tul är lite som en dans, med bestämda steg och rörelsemönster, knutna händer eller öppna (knivhand) och till och med bestämda vinklingar på händer och fötter. Det går verkligen inte att ha tankarna på annat håll samtidigt. Jag har (tack och lov) med mig mycket av samma koncentration när det kommer till träning på gym och i de gemensamma klasserna.

Genom träningen får jag möjlighet att uppleva känslan av att gå framåt. Känslan av att utvecklas. Jag lär mig hela tiden nya saker. Resultatet av träningen, som t ex kondition och muskler, är färskvara och kräver ständigt underhåll. Vid mer eller mindre ofrivilliga uppehåll blir det därför till att börja om på nytt igen, vilket emellanåt känns rätt så tradigt. Som att stå och stampa på samma plats. För att inte fastna på samma plats och tröttna hittar jag alltid nya utmaningar. Det kan vara att orka jogga uppför långa trappor, lyfta tyngre, göra fler burpees på en minut än veckan innan för att inte tala om att klara av att stå länge i Bakasana (kråkan) i yogan. 

Biomekanisk spark. Bild lånad från ITF Europe

Jorå, sakta men säkert börjar det gå åt rätt håll igen. I flera år har jag inte kunnat träna fullt ut, vilket är oerhört frustrerande. Men i höst har jag alltså kunnat lägga på mer vikter, gå på de lite tuffare passen än tidigare och så har jag de senaste veckorna också joggat ett par gånger/v. Jag kommer aldrig bli som min nya idol, Frank Medrano, men kanske, kanske kommer jag kunna göra en twimyo bandae dollyo chagi (bilden ovan) och andra goa sparkar igen.

För dem som har jobb, djur, barn, partner osv sticker det väl i ögonen och det kan säkert vara svårt att förstå, särskilt då uppfattningen om att jag har eoner av ledig tid att fördriva med allehanda latmansgöromål är vida spridd. Som att jag har tid att göra allt alla dem med jobb, barn, familj m.m. aldrig hinner göra. Åtminstone inte regelbundet.
Du är mer än välkommen att byta tillvaro med mig.
Det är bara att logga in dig, med ditt BankID, på kontrollmyndigheten (som egentligen heter något annat) och där minutiöst redovisa din senaste månads jobbaktivitet. Var, när, hur.

För varje hundra jobb du söker följer hundra nej. Har du tur får du meddelandet: Tack för visat intresse men vi har valt att gå vidare med annan sökande. Du kommer bli utskrattad av rekryterare, ifrågasatt varför du söker ditten och datten av vissa, precis som andra kommer ifrågasätta varför du inte fokuserar på ett område. Misstankar om att du har ett riktigt uselt CV och egentligen är en av de mest underliga människorna som absolut ingen vill ha att göra med lurar ständigt runt hörnet.
Utöver detta kommer du också få all (o)möjlig kritik för dig som person, för din bakgrund, dina utbildningar och tidigare jobb, för ditt val och vilja att förbättra för dig själv för att bli frisk samt ständigt få höra hur enkelt allt är, bara du vill. Tillräckligt. Mycket.
Det är bara att...
...göra si eller så.
Så välkommen du, att testa på hur det är att leva som arbetslös i dagens Sverige.

 ***

*Saker/tillstånd i livet som idag räknas mer till ett så kallat vuxenliv än vad ålder gör, t ex barn, jobb, partner, kreditkort, huslån, bil osv. 

Träningens helande kraft. Del 1

Trots att detta inlägg påbörjades en gång för så längesedan gäller fortfarande detsamma. Då efter en tids förkylning och nu operation.
Jag avskyr nämligen att vara sjuk. Lederna värker nätterna igenom och jag kan inte träna. Då liksom nu. Förutom en rätt lång och urtråkig konvalescens från årets andra operation, är det frånvaro av träning som varit absolut värsta pärsen. Särskilt då jag dagen innan operationen gjorde årets 198:e pass på gymmet. Gah, så nära 200; ett av delmålen för i år. Nu har jag förlorat flera veckors träning och målet för i år är redan förlorat. Förutom alla tankar och grubblerier om eventuell cancer, det faktum att jag med all sannolikhet aldrig kommer få barn och ja, helt enkelt en del existentiella ifrågasättanden, så har träningsförbudet med påföljande värk och stelhet i kroppen med andra ord varit nästintill outhärdligt. Nu väntar en tuff uppförsbacke.

I veckan gjorde jag äntligen mitt första pass på gymmet igen. Gick ut hårt och kastade mig in i veckans enda BodyCombat-pass med efterföljande BodyBalance. Sedan var det Piloxing och SomaMove men förvånansvärt nog var det först nu, efter lördagens BodyPump (första på sex v) och efterföljande CyclingPulse (första på 18 v!) som träningsvärken gjorde sig påmind. Med bestämdhet.

Inte sällan får jag höra att jag tränar så mycket. Till och med f ö r mycket. Visst. Jag spenderar många kvällar och helger med träning. Det går även åt en hel del tid, utöver själva träningstiden. Ska jag upp tidigt och träna nästföljande dag betyder det att jag dagen innan behöver äta ordentligt, inte kan stanna uppe hela natten, dricka mycket vatten och gärna också avstå från alkohol (ja, en är ju inte tjugo längre) Många välpackade ryggsäckar och matlådor ska förberedas osv.
Så ja. Jag planera och styr upp mycket av min tillvaro kring träningen. Och?
Jag är på intet sätt smal, stark eller särskilt vältränad för det finns mycket i min kropp och knopp som sätter stopp för det. Då jag för över tio år sedan hade svårt att klara av så enkla och vardagliga saker som att klä på och av mig, knappt kunde hålla i tandborsten eller ens en penna för att signera kvitton, på grund av ledvärken, så betyder träningen i stort sett allt för mig. Inte minst när jag inte heller har något jobb att gå till. Så, när jag nu inte har några så kallade vuxenpoäng (t ex relation, lönearbete, barn, bil, pensionsspar, ica-kort m.m.) i mitt liv så kan jag väl i alla fall få träna ifred?
Om inte så har i alla fall jag 1000 gånger heller träningsvärk än ledvärk. Och jag gör bra mycket hellre benpressar än ligger på soffan och petar navelludd.

Så muskler, nu är det dags att vakna till liv igen och börja jobba på allvar. I veckan väntar många nya träningspass!

Nu kör vi!

***

...Uthållighet...

Sedan ett par månader tillbaka pågår en tämligen utdragen och till synes svårtlöst omställning av min kost. Jag återkommer med jämna mellanrum till dilemma kring min vikt(ökning). Trots att jag i mångt och mycket besitter en avundsvärd uthållighet saknas den helt när det kommer till min diet. På senare år, särskilt efter skadan jag drog på mig efter en av mina hittills största bedrifter i livet, så har jag lagt på mig lite mer fettvalkar än någonsin tidigare. Trots att jag tränar hyfsat mycket så har jag ändå svårt att hålla måtten. När det efter flera månader av ansträngning händer något med kroppen och centimeterna runt stuss och mage börjar minska "tillåter" jag mig att äta lite/mycket av det som jag i slutändan mår dålig av.
Knappt hinner jag blinka innan jag lagt på mig igen.
Med råge.

Så kontraproduktivt att jag skäms ögonen ur mig.

Inte utan att jag tror jag ska få stryk, skäll eller att självaste Norman ska komma jagande med kniven i högsta hugg...

Bild lånad från tripadvisor.com då jag uppenbarligen var helt upptagen 

av annat än att fota händelsernas centrum under rundturen på Universal Studios. 

Jag vet precis vilka de värsta bovarna är. Naturligtvis är det just dem som är allra svårast att låta bli.
Smör, ost och övriga mejeriprodukter. Med dem följer bröd, kex, rån, i viss mån vin, hembakat och sötsaker i allehanda form. Och så nötter. Att de just nämnda produkter ställer till det för mig har inget annat att göra än med det faktum att jag inte klarar av att äta i begränsad mängd.
Inget fel på maten i sig alltså. För en vegan är t ex nötter en alldeles utmärkt fettkälla och innehåller förhållandevis mycket protein men de är oerhört energirika. Exempelvis innehåller 50 g valnötter (ca en stor näve) drygt 300 kilokalorier (kcal). Det är lika många kcal som en stadig frukost bestående av fiberhavregryn, linfrön, äpple och blåbär innehåller.
Jag är bara inte sån som klarar att knapra i mig tio små nötter och sen känna mig nöjd.

Matvete, mangold, nektarin och paprikasås

Som allra bäst mådde jag då jag höll mig till veganmat. Då även helt utan vad jag kallar fuskkött och andra låtsasprodukter som "liknar" animalisk mat (oftast äckligt värre). Alltså äter jag hellre potatis, rotsaker, bönor och linser en masse samt i stor utsträckning bli hel- och halvfabrikat. Så länge jag inte har smör i kylskåpet så bakar jag heller inga bullar och kakor.

No, no. Dock kommer jag fortsätta posta lördagsgodis,
för det finns mycket i lager bland utkasten.

Nu börjar jag dock bli lätt uppgiven. Då jag efter operationen tidigare i år kom igång igen med träningen har jag hållit igen och avstått av en hel del av de värsta bovarna men absolut inget yttre resultat på kroppen. Inte en ynka centimeter vill försvinna. Inte en enda cellulit. Jag vägrar acceptera att jag är två storlekar större än vad jag i princip varit ända fram tills för fyra år sedan. I tre månader har jag minskat på mitt totala kaloriintag, sett till att inte "råka" äta extra mellanmål jag inte behöver, i princip inte druckit alkohol (med undantag för ett par gånger) och som sagt, ökat tid och intensitet på träningen.

Av ovan beskrivna situation har jag svårt att riktigt hitta bra upplägg för bloggposter och det blir ingen kontinuitet. Jag äter ingen annan särskild diet än den vegetariska men allt är rätt så avskalat och nästintill tråkig. Vissa dagar är maten bara något nödvändigt ont. Jag gillart inte. Inte alls. För jag vill kunna äta vad jag vill. Utan förbehåll. Men som sagt, jag har ingen karaktär och mår dåligt, förutom precis i ätandets stund, både fysiskt och psykiskt när jag så att säga tänjer på gränserna för mycket.
Så nu gäller det att jobba på vad som en gång satt i ryggmärgen:

Artighet

Ärlighet

Uthållighet

Självkontroll

Okuvlig anda

Tae Kwon!

Lite vissen

För drygt två år sedan visste jag inte ens vad semitendinosus var för något. Sedan blev jag smärtsamt medveten. Jag kunde knappt gå. Än mindre stå på mitt vänstra ben. Dum* som jag var trodde jag det var en rejäl sträckning, så lite vila från träningen ett tag skulle räcka innan jag var fit for fight igen så att säga. Men jäklars vad ont det gjorde. Varje gång jag böjde mig för att knyta skon kändes det som att någon vred om en kniv långt inne i ena skinkan. Det gjorde ont att sitta, att ligga i sängen för att inte tala om att resa mig från sittande ställning till stående. Varje steg jag tog gjorde ont. Mest ont gjorde det att gå i uppförsbackar och upp för trappor.

Efter många om och men och en lång, och för mig extremt dyr läkarbesökshistoria blev jag sedemera varse att semetendinosus är mittenmuskeln av hamstrings tre muskler (baksida lår) och smärtan hade uppstått på grund av att flera muskeltrådar hade släppt från muskelfästet vid sittbensknölen. Jorå. En procent av dem inom så kallad explosionssport (vilket läkaren menar är främst fotboll, hockey och div kampsporter) som skadar hamstringsmuskulaturen gör det vid sittbensknölen. Så lite speciell är man allt. Eller ja, läkaren försökte väl skoja till det. Därför gör de heller inga ingrepp då det finns på tok för många muskler kors och tvärs där inne i rumpenstumpen. Tydligen lättare att komma åt om muskeln istället skadats vid knäfästet, vilket är det vanligaste. Så. Det var bara att bita ihop och hoppas att smärtan skulle gå över och jag skulle få tillbaka min rörlighet.

även vissna blommor har sin tjusning

Allt är visst relativt här i världen men att inte längre kunna träna och röra mig som jag var van vid var minst sagt deppigt. Jag hade precis graderat mig till första Dan och fått mitt svarta bälte. Resan från första terminen i Fighter Taekwon-Do Göteborg tills jag skadade mig så kraftigt hade varit lång och slitsam. Men samtidigt betytt så mycket mer än bara fysisk träning ett par dagar i veckan. Kroppen var riktigt klen och fortfarande full av ledvärk då jag började. Det var tveksamt om jag ens skulle klara första graderingen och fortsätta träna Taekwon-Do. Eller ens om jag skulle kunna träna något annat överhuvudtaget än rehabiliteringsträning. I bassäng.

Meh, det var ett himla tjat om träning, tänker ni.
Du springer ju på gym, cyklar och joggar i tid och otid.
Alltid är det något med den där träningen.

Det må så vara. Men det framgår ingenting om intensiteten på träningen. Om nivån på övningarna. Om längden på passen. Om värken i kroppen. Och allra minst någonting om att träning i princip det enda jag har i livet som betyder någonting. Jag blir oerhört nedslagen om jag av någon anledning missar planerad träning och än värre är att jag fortfarande, över två år efter skadan, inte ens är i närheten av vad jag innan klarade av, både kondititons- och teknikmässigt.

Trots det är min träning oerhört provocerande för så många i min omgivning. För i dagens Sverige ska man, utöver jobb (fullt av prestationskrav och obetald övertid), familj, barn (som om de inte ska hämtas och lämnas på förskolan har en handfull aktiviteter att slussas fram och tillbaka till varje vecka), hus (naturligtvis ett renoveringsprojekt och/eller om- och utbyggnadsprojekt), semesterresor (flera gånger om året) och så vidare, även hålla sig i trim, äta hälsosamt och ha "egentid". En ekvation som bevisligen inte går ihop utan att man till slut stångar huvudet i den berömda väggen. Något måste få stå tillbaka om man ska klara sig igenom helskinnad. Har man nyss nämnda livsingredienser är det rimligtvis (för de flesta) träningen som får stå tillbaka till förmån för barn, barnens aktivitet, övertidsarbetet och eventuell partner.

När jag, som inte ens är i närheten av att ha någon av ovanstående livsingredienser, då får gliringar och sura kommentarer om min träning blir jag ledsen. Att missunna mig träning, det enda i mitt liv som håller mig flytande, det som ger mig energi och hjälper mig hålla huvudet någotsånär i schack, är riktigt lumpet.
Må hända önskar jag mitt liv såg en aning annorlunda ut än idag, som t ex att jag hade en säkrare och lite större ekonomi för att kunna röra mig något friare, men avundas inte på något sätt den hysteri av topprestation på alla områden i livet som råder bland den stora medelkassen i landet. Inte på något vis.


För övrigt pågår nu en seriös kyl- frys- och skafferirensning i Miss Meisters kök så det är osäkert om vad för salig röra det kommer bloggas om en tid framöver. Högt och lågt. Om vartannat.

På återseende!

***

* Den egentliga orsaken är att jag inte, varken nu eller då, har några som helst ekonomiska möjligheter att besöka tillgängliga läkare och experter på området utan snällt fick vända mig till vårdcentralen som enkom tvingade mig två veckors "behandling" med värktabletter - trots att jag vänligt men bestämt undanbett mig all form av tabletter - innan läkaren skulle "gå vidare". Vad han i det läget undanhöll var att han med "gå vidare" menade fler veckor och månader med en annan sorts värktabletter.  Efter en egenanmälan till ortopeden fick jag långt om länge tid hos Perago ortopedklinik på Calanderska och träffade en läkare (numera anmäld till Patientnämnden) som såg mig 5 min, skickade mig på ultraljud och sedan fullkomligt struntade i att återkoppla, föreslå rehab eller någonting överhuvudtaget som skulle kunna hjälpa mig tillbaka till den nära elitform jag var i då skadan skedde. Gissningsvis för att hans åsikt redan klargjorts då han lämnade mig med sitt överförmyndiga påstående att kvinnor i min ålder inte borde hålla på med en sådan krävande sport. Punkt. Att de på sin hemsida säger sig ha "fullt fokus på varje enskild skada och patient" stämmer illa överens med verkligheten.

I don't do mornings

Eftermiddagssol en kylig januaridag

Morgnar. Det har aldrig varit min tid på dygnet. Särskilt inte måndagsmorgnar. Fast då jag i över ett års tid rusat iväg före klockan halv sju nästan varje måndag, för att hinna i tid till ett yogapass, ser mina måndagar lite annorlunda ut. Större delen av förra året var jag tvångsplacerad och jobbade så det var ett minst sagt fantastiskt sätt att börja vecka på. Känslan höll liksom i sig under dagen. För längesedan fanns även en tid då jag här hemma började varje morgon med ett inte fullt så långt yogapass men ändå 20-30 minuter. Femton om jag hade bråttom. Konstigt nog sammanfaller uppehållet av den rutinen med att min CD-spelare slutade fungera.

Nu, när jag inte längre har något jobb att gå till, så fortsätter jag att sätta klockan, före det att alla andra är vakna, och ger mig iväg ut i mörkret och kylan. Då cykeln stått olagad, då vägunderlaget varit för dåligt för cykeln eller helt enkelt för att jag behöver få tillbaka min kondis på en högre nivå än nu så joggar/går jag till gymmet. På vägen dit jogga jag förbi ett annat gym, med stora glasfönster mot vägen, där ett tiotal personer redan är igång på löpbanden.

Redan? 
Så tidigt de är igång. 
Mitt pass börjar ju inte förrän om 40 min.  

Ungefär så hinner jag tänka innan det slår mig att jag faktiskt joggar. Utomhus. I minus 12 (eller 0-gradigt). Med ryggsäck. Till gymmet där jag ska träna ytterligare 1 timma. Sen gå/jogga hem igen.
Jag som inte gör morgnar så bra.
Bara ibland.

Är ljuset här för att stanna?

Trevlig vecka!

***

Freestyling i Miss Meisters kök

Det är inte mitt fel att de inte hade några lila skor till mina fötter

Nu ska man ju varken ha fötterna på bordet, än mindre uppe på spisen, men i helgen gjorde jag slag i saken och investerade i mitt livs dyraste skor. En skulle kunna tro det var ett par stövlar eller kanske vinterkängor, med tanke på priset alltså, men det är faktiskt bara ett par joggingskor. Väl hemma blev jag som värsta fyraåringen. Ville typ sova med dem på fötterna, och spatserade omkring med dem hemma ända tills imorse.

Löpning är inte mitt val av sport på något sätt och har egentligen aldrig sett mig själv som någon som joggar. Faktum är att jag trots allt sprungit fler mil än jag kan föreställa mig. Efter skadan för över ett och ett halvt år sedan är det löpning, förutom Taekwon-Don då såklart, som jag saknar väldigt mycket. Eller ja, egentligen saknar jag över lag att kunna röra mig mer obehindrat, att stretcha, bända och böja på kroppen som vanligt. Trots att jag med undantag av ett par månader i början av 2011 på ett vis har tränat så är själva övningarna och intesintet inte ens i närheten av vad jag gjorde innan skadan. Löpning är bland annat en sak jag inte kunnat ägna mig åt.
Så, imorse tog jag, och mitt tydligen avundsvärda löpsteg, premiärrundan med mina nya älsklingar. Som mumma för fötterna! Det vart tredje gången sedan midsommar jag lagt den korta rundan på dryga 5 km under mina fötter. Min förhoppning är att kunna göra det en gång i veckan. Plus att fortsätta med spinning och det lite annat jag redan gör på gymmet. 

Nog om detta och över till maten. Jag så att säga freestylar väldigt ofta i köket. Trots att jag älskar kokböcker är jag så tacksam att jag inte är någon receptslav. Jag höftar hej vilt. Både vad det gäller ingredienser och kryddning. När jag tog bilden ovan fanns endast strimlad rödlök och stavar av ca 1/2 zucchini i stekpannan och vattnet till fettuccinen höll på att koka upp. Det hela slutade med en hel del citronsmak samt den söta, men syrliga balsamicovinägern på fikon (bland annat därför den bruna och något oaptitliga färgen på maten). Okej, innan ni lyfter era förmanande fingrar angående innehållet så ja, jag vet! Den innehåller både det ena och det andra (t ex färgämne, modifierad stärkelse, sulfiter, förtjockningsmedel mm) men även solen har sina fläckar. Jag bor varken på landet eller känner någon bonde som kan förse mig med allt jag behöver i matväg, har heller inte råd eller utrymme att safta, sylta, syra, salta alla grönsaker och frukter och göra precis allt från grunden.
Men.

Jag äter varken kött, fisk eller mittemellan, cyklar året runt, återanvänder plastpåsarna till bullar och frallor jag har bakar, har alltid egen matlåda med mig, källsorterar och försöker undvika både hel och halvfabrikat så långt det går med mera. Men nä, det blir inte rätt hur jag än gör för hur jag än vrider och vänder på mig så sitter ändå rumpan där bak.

Zcucchinistimlor med rödlök och linser

1 port

200 g zucchini
1/2 rödlök, medelstor
ca 1/2 dl kokta belugalinser (eller andra små linser)
olivolja
1-2 vitlöksklyftor 
zest och saft från 1/2 citron
1/2-1 tsk dijonsenap
1-2 tsk fikonbalsamico (Crema di Balsamico Fikon)
salt
svartpeppar
chili
ev kokande pastavatten

ca 40 g torr fettuccine, fullkorn


Koka upp vatten till pastan och koka fettuccine eller annan pasta som faller dig i smaken.
Strimla den röda löken och fräs i olivolja. Tvätta och skär under tiden zucchinin i smala stavar och fräs sedan tillsammans med rödlöken. Skala och riv i 1-2 vitlöksklyftor.

Tvätta citronen och riv zest av halva vilken saften också pressas ur. Klicka i lite dijonsenap och rör om i stekpannan. Börjar det bli för torrt och löken bränner lite i kanterna så sänk värmen ett snäpp och tillsätt en skvätt av pastavattnet, som vid detta laget förmodligen kokar för fullt. Rör i de redan kokade linserna. Kan uteslutas om man så vill. Mina råkade finnas kvar i kylen från tidigare i veckan så de åkte med av bara farten. Ja, det är ju lite så det blir när man som jag freestylar i köket.

Salta och peppra. Krydda ev med chili och som pricken över i:et så ringla över lite fikonbalsamicokräm.
Häll av pastavattnet och lägg upp pastan på tallrik. Toppa med flingsalt och en liten skvätt olivolja. Servera med de stekta grönsakerna.

Smaklig spis!

Premiärrundan

Vi ses där ute i spåren!

***

Frukostflingor

SATS bjuder på frukost efter morgonyogan

Det är i dagarna ett och ett halvt år sedan jag drog på mig en för mig förödande skada*. Taekwon-Do som varit en stor del i mitt liv, och förmodligen den största orsaken till att jag hållit näsan över vattenytan, under under åtta år rycktes undan av mer eller mindre bara en spark i luften. Det var en tung insikt att kroppen inte längre fungerade som den skulle. Nästan ännu tyngre är att varken klubbchefen eller mina gamla instruktörer en endaste gång hört av sig och undrat hur det är med mig, vad som egentligen hänt eller om jag ska komma tillbaka igen.
Den första tiden märktes inte så mycket förändring med kroppen då jag var i mycket god fysisk form när skadan skedde. Men ganska snart började jag bli bredare i omfång och klädesplagg efter klädesplagg blev lämnade att värma hyllorna i garderoben. På grund av den allt mer begränsade fysiska aktiviteten är detta nog den allra största utmaningen hittills jag haft vad gäller att manövrera kroppen, utöver min kraftiga ledvärk jag levt med under många år, att både hålla mig i form och dessutom minska i omfång. Det går väldigt trögt kan jag säga.

I Taekwon-Do lär man sig tidigt de fem målen; Artighet, Ärlighet, Uthållighet, Självkontroll och Okuvlig anda (ja, jag vet, ett ålderdomligt uttryck som handlar om att aldrig ge upp). Jag ska villigt erkänna att jag inte under alla år som aktiv Taekwon-Doutövare behövt anstränga mig så mycket vad gäller uthållighet och okuvlig anda som nu. Det finns saker som jag å ena sidan rent fysiskt kan klara av, t ex en joggingrunda, men smärtan, särskilt efteråt, och risken att förvärra skadan och minska förutsättningarna för en så bra läkning som möjligt, har gjort att jag avstått från den aktiviteten. Å andra sidan finns det aktiviteter och övningar som är och har varit stört omöjliga att göra på grund av den omedelbara och intensiva smärtan i baken och låret. Att sitta i spagat till exempel. Eller bara en så enkel sak som att stå med raka ben och knyta skorna.


Hur som helst. Under vårterminen har jag i alla fall börjat få tillbaka smidigheten och en del av vigheten och kan delta i både klasser som Bodybalance och yoga. Mina absoluta favoritpass (och något jag även tränade parallellt med Taekwon-Do). Inte bara för att man får bända, vända och vrida på sig utan också för instruktören, Caroline M. Smith, är något utöver det vanliga. På måndagar bjuder dessutom gymmet på frukost efter yogan (som börjar 7:15!). Härom veckan fick vi dessutom ta med smakprover på müslin du ser på bilden ovan. Det var flera år sedan jag handlade färdigblandad müsli (eftersom jag oftast äter gröt och dessutom blandar egen müsli) men jag föll för den och köpte faktiskt ett eget paket. Mycket god och gott med lite variation. Äter müsli med bl. a färsk frukt, linfrön och sojayoghurt.
Så i helgen flög storhetsvansinnet över mig igen och jag handlade ännu en för mig oprövad sort - cacao - av samma tillverkare. Smakar mest godis och funkar absolut inte som frukost för mig men väl snacks eller efterrätt tillsammans med färsk mango och turkisk yoghurt.

Vad äter du själv till frukost? Någon särskild favorit?



Smaklig frukost!

***

* Efter många rundor och extremt mycket nonchalans inom sjukvården i Västra Götalandsregionen - vilket för övrigt är under all kritik!!! - kom det till slut fram (nära ett år efter att jag börjat söka hjälp), att det lossnat små muskeltrådar av semitendinosus (en av de tre hamstringsmusklerna) vid infästet på sittknölen. Enligt läkaren drabbas endast 1% av elitidrottare i explosionssporter som t ex kampsport, hockey och fotboll av detta. Går inte att operera. Läker inte heller ihop igen utan lämnar en kraftig ärrbildning i muskeln. Förhoppningsvis kan man återfå full rörlighet igen.  

 

200 kalorier

1 kg tomater = 200 kcal

Äta bör man, annars dör man. Äta gör man och ändå dör man. Människan lever längre än någonsin tidigare. Många faktorer spelar såklart roll. Tillgången till mat är sannolikt en av de dem. Men inte har den allt mer lättillgängliga enorma mängden mat gjort att medelåldern ökat utan också medfört att vi dör i förtid. På grund av att äter för mycket, för ensidigt eller helt enkelt för dålig mat.

Kanske är det många av er som någon gång i livet gått på en speciell diet. Eller fastat. Förhoppningsvis är det många som aldrig haft matrelaterade problem och heller aldrig behövt ägnat en tanke åt att valet av matintag kan ställa till det för hälsan. Jag minns att mina föräldrar någon gång fastade. De hade köpt en särskilt låda full med buljonger och teer och grönsaksjuicer. Jag försökte mig på att fasta för några år sedan, över en helg (och nej, det var inte på vin). Med hjälp av den magiska purjolökssoppan bröt jag ett för mig dåligt matmönster. Snart var jag på banan igen. Vad som hände sen och varför jag började växa på bredden igen vet jag inte riktigt. Livet, långvarig sömnbrist, gnagande i magen, flera månaders antibiotikakur, nej vem vet. Mitt dekadenta tröstätande ligger alltid och lurar kring varje hörn. Återigen är det dags att "ta tag i problemet". Och det med hjälp av bra och välbalanserad kost och träning. Absolut inga dieter för mig!


Ja, för mig är det ett problem. Jag blir ledsen, introvert och skäms över mig själv när midjemåttet växer. Trots att jag tycker det är bedrövligt med vår hysteriska fokusering på våra kroppar, får stora dåndimpen av några fettvalkar här och där, skriver löpsedlar om någons celluliter, vilket jag fullkomligt struntar i, så har jag så otroligt svårt för min egen kropp. Jag har hela min uppväxt fått höra hur tjock och ful jag är. Smeknamnet Ankröven (ja, jag hade ingen mage att tala om då) från mellanstadiet följde bland annat med upp i högstadiet. En sanning med modifikation. Att jag var svankryggig och hade/har en rumpa som är svår att dölja är sant. Att jag är ful är inte så mycket jag kan göra någonting åt. Inte heller att jag är blond, blek (vilket förvånansvärt många, som om jag inte visste det själv, har starkt behov av att påpeka) och fräknig med leverfläckar som varje år blir fler och fler. Men att jag skulle vara tjock? Ja jo, jag var lite knubbig som liten och har förvisso aldrig varit särskilt smal eller mager men heller inte överdrivet stor. Ändå har jag alltid kämpat med min vikt. Ändå ser jag mig i spegeln och skäms. De flesta kläder sitter så galet illa och inga plagg verkar vara proportionerligt sydda för min kropp. När varken vardagsjeansen eller finskjortan inte längre går att knäppa, när klänningen inte går över ryggen, när t-shirten rullar upp över magen finns inte mycket till självkänsla kvar. Och ändå, hur mycket jag än hatar att se ut som jag gör nu, så lyckas jag aldrig hålla måtten när jag väl nått dit. Fan så pinsamt. Jag som varken har jobb, barn, familj eller något som pockar på uppmärksamheten borde ju vara smal och vältränad som få.

Faktum är dock att vi som befolkning blir större och större. På tjugo år har andelen överviktiga och feta fördubblats och vad som är skrämmande är att andelen feta barn ökar. Att ha extra kilon med som barn gör det än svårare i vuxen ålder att bli av med dem. Men att införandet av en fettskatt skulle vara lösningen, vilket Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi menar, kan ändå inte vara en så bra idé. Läs ESO's pressmeddelande här (pdf). Personligen tycker jag det verkar lika uselt som idén med sockerskatt. Fasen, undervisa istället. Inför näringslära på schemat, öka idrottstimmarna i skolan, inför generösa friskvårdspengar som löneförmåner, bygg ut cykelbanorna, gör folk medvetna om att när, vad och hur mycket vi väljer att äta får konsekvenser. I värsta fall dödliga sådana. Risken för hjärt-kärlsjukdom, diabetes, cancer, ledskador, infertilitet, depression och ett förkortat liv ökar i takt med att vikten ökar.
Det är varken socker eller fett i sig som är dålig mat för oss människor. Däremot kan den mängden vi idag stoppar i oss, vilken innehåller långt mycket mer energi än vad vi lyckas göra oss av med, vara skadlig.

Som en liten påminnelse, inspiration och kanske en tankeställare tycker jag ni ska kika in på denna roliga illustration av hur 200 kalorier kan se ut i matväg.

Bilden är en skärmdump från BRIS på fb där de skriver om eventet

Så hoppas jag också ni tar chansen att springa några km för BRIS idag. Förena nytta med nöje så att säga :) För varje kilometer får BRIS 100 kr (av butik och fastighetsbolag) och du själv får rabatt i sportaffären.

Var: Utanför Intersport på Avenyn
När: idag, 7 maj klockan 10-17

Ja, det gäller Göteborg alltså. Vet ej om samma event pågår i andra städer i landet. Vet att Stockholm redan sprungit så nu gäller det i alla fall att toppa de dryga 1152 km de sprang.


Vi ses!

***

Där satt den!

Som så många andra försummar jag bloggen på grund av en massa andra havanden och göranden. Både huvud och kropp har varit upptagna på annat håll den mesta av min vakna tid. Nu kan jag i alla fall bocka av en sak på livets långa "att-göra-listan".
Vid den här tiden på året för två år sedan var jag i riktigt bra form och hade precis lagt in en högre växel inför en alldeles speciell dag som skulle äga rum i mars 2009. Men så dök ett jobb upp och jag tog klivet över Atlanten och landade i Santa Barbara ett halvår. Väl hemma igen har det sedan dess varit en minst sagt bumpy road. Både fysiskt och psykiskt. Det har tagit på tok för många år att komma fram men igår kväll var det till slut dags för den där speciella dagen, något jag inte ens kunde föreställa mig för snart 8 år sedan då jag med hårt lindade händer, ömmande fötter och leder i kroppen tog steget in i Do Jang och började lära mig Taekwon-Do.


Såklart hör väl inte detta till de allra vanligaste lördagskvällsbestyr. Roligare saker kan man definitivt pyssla med. Men vad gör man inte för en titel? ;-) Dagen började tidigt, i röd outfit liksom mitt bälte (fast med ett svart litet streck också), och tvätt stod överst på listan. En inte allt för pigg och utvilad jag blev mer och mer nervös och okoncentrerad för varje timma som gick.

Borttagen bild av mig själv i röda kläder

Tolv timmar senare blev jag godkänd för Black Belt 1st degree ITF Taekwon-Do!

Borttagen bild av mig själv i svarta kläder

Boosabum Åsa

Ett obetydligt steg för mänskligheten men stort steg för mig. Jag och klubbkompisen H (15 år yngre som redan kan flyga!) fick efter 2 nervösa timmar fyllda med tul, sparkar, snurr, hopp och krossande plankor höra orden från våran examinatör att vi vart godkända och har nu, efter 10 Kup-grader, uppnått graden Svart bälte - 1a Dan.
Så, dagen efter den speciella dagen är det väl bäst att klä sig i svart då ;-) Nu är det bara att börja träna på allvar. Kanske kanske kommer någon gång i framtiden drömmen bli sann. Drömmen om att kunna flyga för egen maskin ;-)

Strimlad zucchini med färsk koriander

Upptäckte just att jag har 39 påbörjade poster och inlägg här sedan jag startade bloggen. En del är alldeles precis nästan färdiga, andra just påbörjade. Anledningarna är lika många som posterna till att de aldrig publicerats. Här är ett i alla fall som jag påbörjade den 2 december förra året. Jag har ändrat lite tempus i texten. Jul och nyår började ju närma sig när jag skrev inlägget, vilket är en oerhört ångestfylld tid på året för mig, och idag så är det väl lite ljusare på livsfronten. Dock gäller detsamma för maten och den begränsningen jag fortfarande känner.

***

Det gick oerhört trögt för mig i höstas, på alla möjliga plan. Främst jobbsidan såklart som efter alla år verkar bli en näst intill omöjlig uppgift att klara av. Jag är slut på idéer, motivation, lust och kraft att om och om igen öppna mitt CV, leta annonser, kontakta arbetsplatser där jag kan tänka mig vara och sedan försöka matcha ihop detta med min allt brokigare bakgrund. Det är långt ifrån en käpprak karriär från gymnasiet fram till nu. Ibland dyker det dock upp små ljusglimtar som håller hoppets låga tänd.

Hur som helst. Vad gäller vikten går det lika trögt. Jag är ingen vän av dieter direkt. Och detta är ju heller ingen matblogg som handlar om dieter trots att jag emellanåt kan koka buljong på purjolök... ;-) (och slitet under 2008 gav faktiskt resultat, om än under den senare delen). Jag gillar ju mat, både att laga och äta. Tycker väldigt mycket om att baka och såklart (eller tyvärr) äta sötsaker också. Därför måste jag hitta en balans där det går att äta lite gott, dricka vin osv ibland men ändå stanna kvar på samma vikt. Det brukar fungera bra men jag har oerhört lätt att gå upp i vikt. Det behövs inte alltid så mycket för att jag ska rucka på cirkeln som får allt att fungerar som det ska. Med åren verkar det dessutom bli svårare och svårare att gå ner. Trots att jag mer eller mindre alltid hållit på med någon form av idrott sedan jag bara var 8-9 år (då var det främst jazzbalett och gymnastik som gällde) tror jag ändå inte jag tränat så mycket och intensivt som nu under mina år i Fighter Taekwon-Do Göteborg.

Dessutom blir det svårare och svårare att göra relevanta inlägg här på bloggen kring mat och recept som jag lagat då det mest är att räkna kalorier nu. Jag brukar inte äta "dålig" mat (ur ett tränings- och hälsoperspektiv) i vanliga fall heller förstås. Över lag försöker jag att laga både god och nyttig mat.
Just nu känner jag mig dock väldigt begränsad och det är inte rum för några utsvävningar och testa nytt osv. Det leder bara till större portioner, mer mat och så är bollen i rullning igen - åt fel håll! Så här kommer tips på en lättare lunch/middag.




Strimlad zucchini med färsk koriander

zucchini
schalottenlök
olivolja
paprikapulver
svartpeppar
flingsalt
färsk koriander


Strimla schalottenlöken och börja fräs i upphettad olivolja. Tvätta och skär zucchinin i strimlor. Fräs på medelvärme tills zucchinin blivit mjukare och fått lite färg. Salta och krydda med paprikapulver och svartpeppar. Toppa av rejält med hackad färsk koriander och servera till kokt fullkornspasta. För en matigare variant så servera det med en sojakorv eller varför inte en färdig vegburgare.

Jag har valt att inte ange mängd just för att det beror lite på om du gör en eller flera portioner. Lite också beroende på grönsakernas storlek i sig. Jag brukar räkna 1/3 - 1/2 zucchini per portion om det är huvudingrediensen. 2-3 schalottenlökar (1 bananschalottenlök) och sen krydda efter smak. Bättre att ta lite i början och sedan öka på. Den färska koriandern är dock intet att snåla med. Ös på bara!



Smaklig spis!

Soltörstig jag

Vy från en skön augustieftermiddag 2009

Vilken helg! Jag har varit på träningsläger sedan i fredags kväll. Träningsvärken gav sig till känna redan under lördag morgon men då var det dags för andra passet. Uppehåll 3 timmar (under vilken jag gick hem, åt, duschade, städade, vilade, packade om väskan och så på med rena träningskläder och jogga tillbaka till träningscentret) och sen tre timmar sparring.
Trodde jag skulle få sova gott en natt av ren utmattning, men ack. Ambulansen kom och hämtade stackars gamla grannen ovanför min lägenhet. Klamp, klamp, klamp ovanför huvudet och i trappen och smäll i dörrar och...Nej, sen gick det såklart inte att sova. Vände och vred på mig så gott det gick. Jo, för kroppen värkte riktigt ordentligt så det var inte helt enkelt.

Måste sova. Måste sova. Ska ju orka träning imorn igen. Och hur ska det gå för grannen? Vad är det som händer med honom på natten. Det är ju tredje natten i rad plingplongtaxin kommer och hämtar honom. Varför skickar de hem honom hela tiden? Måste sova nu så jag orkar imorn.

Trodde inte det var möjligt men ännu en joggingtur men nära 10 kg på ryggen och sen två timmars galen benträning. Men nu är det gjort. Jag är helt enkelt för trött för att göra eller skriva något vettigt. Festade till med kryddigt fullkornsbasmatiris när jag kom hem och en slät bulle till efterätt. Lite modifiering av det länkade receptet:


Nu alltså med Fairtrade fullkornsbasmatiris från Ekostore som jag kokade tillsammans med
2 st stjärnanis
en svart och en grön kardemummakärna och
några bitar av en kanelstång.
Den svarta kardemummakärnan delade jag på mitten och stack några hål i och gjorde ett snitt i den gröna. Ville inte ha alla lösa små korn i för det gäller att plocka bort kryddorna när riset är klart. Inte gott att få ett helt kardemummafrö i munnen annars tycker jag.

Till detta blev det en grönsaksblandning (räcker till 2-3 port) tillagad i stekpannan på
1/2 gul hackad lök
1/2 röd paprika i små bitar
3 kokta jordärtskockor i små bitar
80 g skivade färska champinjoner
100 g kokta kidneybönor och
100 g bladspenat
rapsolja
örtsalt
svartpeppar och
paprikapulver

Ja, en blandning som kan verkar huvudlös och ogenomtänkt. Men hur var det nu? Jag har alltså inte gjort mycket annat än tränat i tre dagar så det blev som det blev. Och som vanligt när jag varken fotar eller skriver ner så blev det faktiskt över förväntan väldigt gott!!!


Förstår inte varför mina centimeter i omfång är konstanta sedan ett halvår tillbaka. Borde ju börja rucka på sig. Jag vill ha på mig mina vanliga träningst-shirts, mina vanliga jeans, mina skjortor och tunikor. Jag vill ha min fina gröna långärmade t-shirt, min lila hoodtröja och skärp i bomullsbyxorna.


Åter in i tankarnas värld. Till alla kringelkrokvägar. Till alla sprickor och avbrott. Till virrvarret och längtan att förstå. Längtan efter att kunna se klart. Törsten efter en ljusare tillvaro.